Det är ju inte barnens fel

Det här håller jag verkligen med om. Tids nog får de veta. Hur står det till med pedagogiken egentligen? Man får inte prata om stackars isbjörnar som inte har någonstans att bo, med syftet att få dem att tänka på miljön. Har lärarna glömt hur det är att vara barn? Hur lätt det är att ta på sig skulden för vad som helst, och hur lätt det är att ge dem djup ångest. Hur lätt det är för barn att tro att allt är deras fel.

Jag är ärligt talat ganska oroad för hur barnen som växer upp nu kommer att må. Överallt får de höra om klimathotet, om alla katastrofer och om all miljöförstöring. De får höra hur viktigt det är att tänka på miljön, miljön, miljön för annars går det åt helvete. Så småningom kommer de lägga ihop två och två och förstå att de som individer inte kan göra ett skit åt klimathotet, hur mycket de än pantar burkar och släcker lampor. Att det är så mycket mer komplext än så. Att det finns en hel värld där utanför som inte tycker det där med miljön är så viktigt. Vad händer med dem då?

Nu tycker jag också att det är viktigt att få in miljötänk hos barn och att de lär sig att det är bra att återvinna och köpa ekologiskt.  Men man får under inga omständigheter lägga fram det som ett hot och prata om stackars isbjörnar. Det handlar inte om att göra dem världsfrånvända eller linda in dem i bomull. Men man får inte ge dem indirekt skuld eller ångest för sådant som varken är deras fel eller som de kan göra något åt. Och barn är idealister. Det finns väl inte många ungar som inte önskar sig fred på jorden. Det är ju inte dom som önskar att isarna ska smälta.

Att använda sig av isbjörnar som ett hot, tycker jag är att ge dem noll framtidshopp. Och då har vi ju liksom försatt oss ännu mer i skiten, med tanke på att de är dom som ska ta över efter oss.

Uppdatering

Jag har inte så mycket att skriva om. Så det får bli ett inlägg i sann dagboksbloggsanda.

Så. Vår bebis Kasper blir snart fem månader. Han börjar bli lite lättare att hantera nu. Sen han föddes har han haft väldigt stort närhetsbehov. Han har varit ganska missnöjd under sina vakna stunder, och fan ta oss om vi försökt få honom att somna själv. Det har varit jobbigt. Jobbigt för att det kom lite som en chock att han var i så stort trygghetsbehov. Kajsa var tvärtom. Hon var en enkel bebis att ta hand om. När hon var vaken nöjde hon sig med att titta sig omkring, man kunde lägga henne ifrån sig och hon hittade något att roa sig med. Sen kunde hon somna vart som helst när som helst. Vid sex veckor sov hon i egen säng och vi tänkte att jaha det var så här enkelt att ha en bebis.

Att på det få en bebis som är helt annorlunda och som krävde mycket mycket mer av oss var inte så kul. Mycket därför att vi inte kunde ge Kajsa så mycket tid längre. Eftersom hon bara får gå femton timmar på dagis, blir det mycket hemma. Mycket av hemmatiden ett ständigt ”Nej jag kan inte leka nu.” ”Sen” ”Snart” ”När Kasper sover”. Kajsa har klättrat på väggarna och jag har haft dåligt samvete.Vi försöker hitta på saker, men jag orkar inte det varje dag. Dessutom tycker jag inte att man ska behöva sysselsätta barnen med tusen saker och ha aktiviteter varje dag. Jag tror det är bra för barn att ha tråkigt ibland och utveckla sin fantasi. Men det finns ju gränser. Man går varandra på nerverna och Kajsa blir stressad av bebisskrik.

Men även om Kasper använder mig som napp, även om han är en rastlös själ som man hela tiden måste underhålla, och även om det känns som om han aldrig kommer vilja somna själv eller sova hela natten, så börjar det i alla fall lätta nu. Ju mer koll han får på sina armar och ben, desto längre kan han underhålla sig själv.

Så. Nu till en annan sak. Vi ska flytta. Långt ut på landet där närmsta grannar blir kossor. Vi ska bo bland ängar och skogar i ett stort hus från artonhundratalet. Jag hade inte tänkt det från början. Fytta har jag velat länge, men då närmare en stad för större jobbmöjligheter och nöjen för oss och barnen. Istället flyttar jag ännu längre bort från närmaste stad och jag hoppas att våra barn inte kommer hata oss för att de kommer bo långt ifrån kompisar och nöjen. Jag hoppas att vi inte får lappsjuka eller förvandlas till kufar. Och jag hoppas jag lyckas hitta jobb i närheten. Dessutom känner jag mig borgarbrackig och präktig och förvuxen. Men som det är nu försöker jag förtränga alla nackdelar för om drygt en månad ska vi flytta till idyllen och jag längtar och längtar.

Intressant?

Juridisk abort

Jag diskuterar för närvarande på ett forum om juridisk abort för män skulle vara tillåtet. Förespråkarna menar att även män måste få ha rättighet att ångra ett blivande föräldraskap, precis som kvinnan kan göra. Med juridisk abort kan de alltså få laglig rätt att avsäga sig barnet, och slippa underhåll eller ansvar. Detta skulle vara en motsvarighet till kvinnans aborträtt – utan att inskränka på just den kvinnliga aborträtten.

Rent instinktivt tänker jag Nej, män ska inte få lagstadgad rätt att undslippa något de varit med om att skapa. Har de gått till sängs med en kvinna, får de ta konsekvenserna av det, vill man absolut inte bli pappa, får man helgardera sig. Blir det barn, har han valet att vara närvarande förälder eller bidra ekonomiskt. Det är den mest jämställda lösningen då kvinnan måste ha beslutsrätt över det som handlar om hennes kropp. Således får man acceptera de biologiska skillnaderna i det här fallet. Juridisk abort skulle inte innebära ökad jämställdhet, snarare skulle det cementera bilden av mamman som ”försteföräldern” och pappan som kan undslippa både ansvar för barnet och de svåra besluten gällande fysisk abort eller förlossning. Juridisk abort går helt enkelt inte att jämföra med fysisk abort. Fadern har färre valmöjligheter, då han inte kan påverka kvinnans beslut, utan att inskränka på aborträtten, han har å andra sidan valet att helgardera sig innan han hoppar i säng med kvinnan. Alternativt inte ha sex.

Men sen får jag invändningar. Om kondomen trots allt spricker? Om hon gör sönder kondomen? Blir hans val att sterilisera sig för att över huvud taget kunna ha sex? Varför ska kvinnan få en andra chans att ånga sig om inte han får det?

Well, abort handlar enligt mig inte om chanser att ångra sig. Kvinnan har liksom mannen ansvar att skydda sig om de inte vill ha barn. Skulle det trots allt hända, måste hon få göra abort, annars har staten eller mannen villkorat rätten till hennes egen kropp. Men liknande rättighet borde finnas för mannen. Egentligen.

Sen får jag invändningar för att jag använder det kroppsliga som ett större skäl till att få beslutsrätt och varför det är berättigat. Well igen. Att utföra abort eller föda barn, är utgångar som i båda fallen påverkar kroppen. Att mannen skulle ha svårt att besluta om juridisk abort säger jag inte emot, men han slipper åtminstone tänka på vad som händer med kroppen. Men sen…hur långt kan man dra det kroppsliga utan att man uppfattas som allmänt särartsfeministisk? Självklart tycker jag att mannen ska ha nån form av kompensation för detta, men nuvarande abortlagstiftning har ju enbart med kvinnan att göra. Att jämföra detta med rätt av få avsäga sig något på papper, är inte det att jämföra äpplen och päron?

Vad tycker ni? Resonerar jag rimligt eller är det inkonsekvent?

Alla hjärtans dag

För en vecka sen:

Jag: Jaha, ska vi vara lite gulliga mot varann på Alla hjärtans dag.
Han: Okej.

Igår:

Han: Jaha har du köpt nåt gulligt till mig nu då.
Jag:  Jag har väl inte haft tid att ränna i nån affär i dag. Du då? Har du köpt nåt till mig?
Han: Meh. Jag har jobbat hela dan. Hur ska jag ha haft tid med det?

Idag:

Han: Men vi struntar väl i att köpa nåt till varann.
Jag: JAG tänker minsann bege mig till affären och köpa nåt till dig.
Tänker en stund.
Jag: Eller nej förresten, det skiter jag i.
Han: Men vad fan, jag vill ha!
Jag: Ja men om inte jag får nåt då så vill inte jag köpa nåt till dig!

Men så åkte jag till affären och kom hem med choklad. Skrev ”Jag älskar dej” på ett kort. Han påpekade att jag stavat fel, bjöd mig på en choklad och gick till jobbet. Kvar sitter jag och väntar med spänning på om han kommer hem med en chokladbit från automaten på hans jobb. Det är tur att vi lyckats hålla romantiken vid liv efter åtta år tillsammans.

Att klaga är att utvecklas

Jag läste Bitterfittan av Maria Sveland för några år sen. Något övertydlig, men med många poänger om kärnfamiljen och ojämställdheten som verkar komma på köpet.

Hanne Kjöller har skrivit en obeskrivligt dålig krönika om Sveland apropå programmet Provokatörerna, där hon berättar om debatten efteråt. Kjöller sällar sig till ”Sluta gnäll”-skaran, den skaran som springer förbi problematiseringar om strukturer och könsroller, i sin iver att framhålla vikten av att ha makt över sitt eget liv.

Jag fattar inte. Om vi inte får diskutera den mest framstående men också problematiska formationen kärnfamiljen, vad fan ska vi då göra? Är det meningen att vissa saker inte ska utvecklas, förändras? Om varje kommentar om kärnfamiljen bemöts med raljanta ”Men lev inte i en då!” så tycker jag det är det yttersta beviset på att man inte vill att kärnfamiljen ska moderniseras, utvecklas. Att Kjöller har mage att säga att feminism är lika med determinism, gör det hela bara till en enda parodi. Kärnfamiljen får inte kritiseras, men feminismen är stagnerad?

Jag är feminist. Jag lever i en kärnfamilj. Jag är medveten om varenda liten ojämställdhet och det gör mig fruktansvärt nedstämd ibland. Men till skillnad från Kjöller förnekar jag inte att jag är en del av strukturen. Jag står inte utanför den för att jag är feminist. Alla feminister vill inte ha barn, men jag vill. Har jag avsagt mig rätten att klaga för att jag skaffade dem? För det låter så. Feminister har inte rätt att vara en del av en uppställning om de ska klaga på den.

Men ja visst, alla har vi ansvar över vårt liv och våra handlingar. Att skaffa barn är ett val. Men om jag blir avsagd rätten att klaga för att jag skaffade barn, då har jag blivit nedtystad av en norm. Om jag inte vill bli nedtystad är alternativet att inte skaffa barn. Men då är det inte mitt val. Så hur ska Hanne Kjöller egentligen ha det? Vems val gör vi när vi bestämmer oss för att skaffa barn eller inte skaffa barn? Makt över vårt eget liv har vi först när vi inte mår dåligt över förväntningar som läggs på oss.

Så vad kan jag göra när jag ser problem? Jo, uppmärksamma dem. Det, kära Hanne Kjöller är att vilja utvecklas.

Prata om det

Det här tyckte jag var ett jättebra initiativ. Prata om det.

Jag har upprörts i min tysthet angående Julian Assange och alla raljanta kommentarer om kvinnorna som anmälde honom för våldtäkt. Tyst, mest för att det är som att slå huvudet blodigt när man försöker få seriösa diskussioner om definitionen på våldtäkt och vilka som kan bli våldtagna och människors ovilja att se utifrån maktperspektiv. Johanna Koljonen skriver: ”Wikileaks är sajten som hyllar ”whistle blowers” – då tycker man ju att en kvinna vågar anmäla sajtens grundare ska tas på allvar.” Ja exakt. Men som vi redan vet så är människor både dumma, naiva och hycklare. Och då klarar vi aldrig att gå utanför ramarna när det verkligen gäller. Sambandet mellan vad Wikileaks sysslar med, det vill säga granskar MAKTEN och i vilken position Assange sitter på, dvs MAKT, ser inte människor. Makt som den definieras av män är den riktiga makten. Makt som kan utövas av män på kvinnor är fortfarande nån slags pseudodiskussion.  Kvinnor blir aldrig hjältar när de riskerar ALLT. När de väljer att anmäla den populäre. När det dessutom handlar om sex och kvinnan är feminist, ja då har hon bränt sina broar fullständigt. Assange förblir orörd, på gränsen till helgon och martyr. Han omhuldas av ”yttrandefrihetskämparna”. Inget är nytt under solen. Samma gamla strukturer styr. Våldtäkt förblir definitionen på överfallsvåldtäkt med gråtande kuvade kvinnor och blåmärken. Och vi tystnar. Igen.

Men tänk vad underbart det vore om människor såg att makt finns i alla skikt. På alla plan. I stort och smått. Tänk vad vi kunde hålla ihop om människor fattade att det är precis lika viktigt när en kvinna vågar utsätta en maktperson för något som för med sig negativa konsekvenser, som det Wikileaks gör. Tänk om folk fattade vad hon riskerar genom att göra så. Tänk om folk kunde lägga ihop två och två. Tänk om människor fattade vad våldtäkt vad för något. Tänk om människor lyckades se sambandet. Det hela blir så pinsamt när man hyllar Wikileaks men samtidigt tvärsäkert avfärdar anklagelserna mot Assange.

Så det handlar inte om han är skyldig eller ej. Det handlar om att han på grund av sin status friades av folket, trots att ingen visste någonting. Det handlar om ett mönster som återupprepas. Det handlar om vad vi tror att vi vet. Och vi tror att vi vet när vi ser en våldtäktsman.

Makt kan aldrig granskas om inte våldtäkt får definieras. Och makt kan aldrig granskas om man blir nedtystad.

Och framför allt. Makt kan aldrig granskas om inte mikromakt blir synliggjort. Då fortsätter kvinnor hålla käften fastän det inte känns bra. Då får kvinnor skylla sig själva om de inte säger nej precis just då. Och då kan den med makt fortsätta med sina skygglappar, rycka på sina axlar och behålla sin plats på sin höga stol.

Därför är Prataomdet ett mycket bra initiativ.

Boktips tack

Ungefär en gång i halvåret säger jag att jag kommit ur min bokkoma, och att nu, nu! har jag börjat läsa böcker igen. Så är aldrig fallet. Innan jag hunnit läsa trettio sidor ur nån nyinlånad bok, har jag redan ledsnat. Men åh, vad jag önskar att jag var en bokmal. En sån som kunde namedroppa kvalitetsförfattare och fantastiska böcker som kommit ut.

Hursomhelst. Jag har kommit ur min bokkoma. Äntligen lyckats läsa ut Tusen strålande solar, som jag tänkt läsa ända sen den kom ut. Den var fantastiskt bra. Jag gissar att alla redan läst den, men för den oinvigde skildrar den två kvinnoöden under cirka trettio år i Afghanistan. Nu vill jag ha boktips. Liknande människoskildringar, som uppblandas med lite historia och allmänbildning. Och säg inte Flyga drake, för den filmen har jag sett. Och inga deckare, för dem har jag ledsnat på. Vad som helst annat. Kom igen! Namedroppa lite författare, eller boktitlar liknande Tusen strålande solar och jag ska snarast bege mig till biblioteket!


Kasper

 

Vi fick en son i torsdags. Tre dagar före beräknat datum. Jag var inte beredd. Det var bara en slump att jag dagen innan skickat in hemtentan till skolan, istället för att vänta till deadline. Packningen var inte färdig. Värkarna som kom på natten trodde jag var förvärkar. Fast de gjorde så ont att jag inte kunde stå på benen, trodde jag, ända tills de undersökte mig på BB och konstaterade att jag var öppen 6 centimeter, att det var förvärkar.

Tre timmar senare var han född. Vår lilla bebis. Vår Kasper. Bomber och fyrverkerier. En ny kladdig liten stjärna på himlen. Adrenalinet var skyhögt och när jag stod i duschen efteråt, glad att jag den här gången fått med mig tvål och schampo, konstaterade jag att jag aldrig någonsin skulle föda barn mer. Jag skulle aldrig glömma den fruktansvärda smärtan, mina skrik och krokodiltårar. Mina ”AJ FAAAAN” tätt följt av ”Ursäkta” eftersom jag hade nån idé om att jag hela tiden skulle vara artig och trevlig. Aldrig mer.

Nu ska jag bara vara. Inte längta efter första fixering av blicken, första leendet, första skrattet, första smakportionen…Jag ska bara njuta av att just nu ha en ljuvlig liten bebis med små grodben som somnar av ljudet av mina hjärtslag. Som är värdelös på att ammas. Som skriker vid blöjbyten och som sover dygnet runt.

Over and out.

Klädkod för engagemang?

Jag har så svårt att motivera det där med att bära en speciell färg på klädesplagg på en speciell dag, till förmån för en speciell grupp. Senast var i onsdags när man bland annat via Facebook uppmanades bära något lila för hbtq-människor. För att ta ställning, visa sitt stöd, manifestera. Innan dess uppmanades man bära vitt klädesplagg för utsatta barn, rött klädesplagg för munkarna i Burma…

Well, dessa färger säger, gör eller förändrar ingenting. Jag dissar inte tanken bakom, eller engagemanget i det hela, men med tanke på vad vi egentligen skulle kunna göra för att manifestera, visa stöd uppmärksamma, så känns de där färgerna så väldigt onödiga. Tänk om vi uppmanades bära en speciell hatt som sticker ut? En hatt som köps på speciella ställen och vars pengar går till ändamålet som ska stödjas. En hatt som får människor att reagera på riktigt, som får människor att gå fram och fråga vad det innebär. En hatt som skapar lite tumult, ifrågasättanden och diskussioner på tunnelbanan. En hatt som tvingar dig att faktiskt riskera att bli ifrågasatt, ställd mot väggen. Det skulle vara ett sätt att gå snäppet längre i alla fall

Ett lila, vitt eller rött klädesplagg skapar varken uppmärksamhet eller hjälper någon. Ett lila, vitt eller rött klädesplagg är att göra det vi redan gör på facebook: går med i grupper med självklara ställningstaganden. Och visst kan det vara ett sätt att visa sina ståndpunkter, ideologier, göra reklam för sin profil. Att bära ett visst klädesplagg känns bra för en själv, på samma sätt som det känns bra att ge en slant till en tiggare.Men det gör ju ingenting i längden. Risken med att uppmana till klädkoder, är att vi faktiskt tror att vi manifesterar och gör skillnad genom att välja en speciell färg en speciell dag. Att det är det enda som krävs av oss. För utsatta barn behöver människor som är engagerade på riktigt. Och det utsatta barnet blir liksom inte hjälpt för att du valt att bära en vit tröja.

Lätt panik

Tydligen får man inte göra studieuppehåll mitt i en termin. Nä, jag förstår att man kan nekas det om orsaken är en tripp till Thailand eller så, men på grund av barn??? Hur kan skolan neka det? Är inte det diskriminering?

Vid terminsstart meddelade jag CSN om studieuppehåll från och med början av november då beräknad förlossning är. Jag frågade två stycken programansvariga om hur skolan ska meddelas och det jag fick till svar var mest att jag måste ha koll på vilka tröskelregler som gäller för mitt program. Det hade jag koll på. Så jag lämnade min ansökan om studieuppehåll förra veckan. Får mejl i dag att man egentligen inte får göra uppehåll mitt i en termin. Att det bästa vore om jag inte gjorde uppehåll nu, utan bara omregistrerar mig nästa termin när jag ska slutföra kursen. Problemet är att jag inte kan få csn då. Nähä. Och man får inte ta föräldrapenning under tiden man pluggar. Så hur ska jag klara mig i två månader utan inkomst? Vad är egentligen problemet?

Varför har jag inte fått reda på det här tidigare? Varför har ingen berättat för mig om det här när jag uttryckligen har bett om svar? Varför säger alla olika? Tänk om jag inte får pengar alls? Tänk om jag blir återbetalningsskyldig? Tänk om jag blir utkickad ur programmet? Vad fan ÄR det här? Ge mig lugn och ro!

För mycket att göra

Jag är stressad.  Jag har inte koll på läget och jag har massor att göra i skolan. Jag har varit magsjuk vilket gett mig sammandragningar och missade saker i skolan. Kajsa är magsjuk och kan inte gå på dagis. Det vill säga jag kan inte plugga. Och jag kan säkert inte gå på fancy restaurang på lördag. Jag har begravning, födelsedagar, BVC-besök att klara av.  Jag har miljoner obligatoriska seminarier i skolan, och miljoner till gruppmöten inför seminarier. Jag måste ha koll på papper och ekonomi och jag hatar att mitt skrivbord är överbelamrat av skolpapper och räkningar i en enda röra.

För en normal människa är väl det så här det ser ut. Men jag har aldrig varit stresstålig, jag har alltid aktat mig för fulltecknade almanackor. Varför blev det så mycket att göra just nu, de tre sista skälvande veckorna innan beräknad förlossning?

Och säg inte till mig att ta det lugnt, för det är precis det jag försöker. Jag vill ta det lugnt, jag vill må bra och jag vill ha koll på läget innan bebisen kommer. Jag slås ständigt av dåligt samvete för att jag inte äter rätt, rör mig rätt. Mitt låga blodtryck lämnar mig ständigt i en kallsvettig hög på golvet och jag börjar undra hur den lilla mår där inne. Om jag dessutom inte slutför delkursen i skolan, kommer jag aldrig kunna slappna av. Jag försöker ta det lugnt och prioritera rätt, men jag hatar att vara stressad. Så damn you bebis om du kommer för tidigt.

Den diskriminerade mannen

Igår hörde jag om en man som anmält till diskrimineringsombudsmannen, att han inte fick gå på Ladies night. Att han gärna velat se artisterna uppträda, men blev utesluten för att han var man. Det finns två fel i den berättelsen. Det första är mannen som anser detta vara något berättigat att strida för, ett fall jämförbart med systematisk diskriminering. Att mannen har mage att känna sig diskriminerad och anse det vara ”djupt kränkande”, för att han insisterar på att få titta på en show som har som koncept att rikta sig till kvinnor, är smaklöst.

Jag ska tala om vad jag tycker är ”djupt kränkande”. Djupt kränkande är när män jämför (läs kommentarerna) Ladies Night och exempelvis Chippendales, alltså  bra betalda, frivilliga, showarbetare, med billiga strippklubbar och den allmänna DAGLIGA exploateringen av kvinnors kroppar. Djupt kränkande är att nekande av jobb  på grund av etnisk tillhörighet,eller sexuell läggning, likställs med ett jippo proppat med artister. Ett jippo som dessutom sätts upp några få gånger om året. Djupt kränkande är också att den feministiska kampen ständigt negligeras och löjliggörs, för att vissa män i barnsligt trots inte skiljer på äpplen och päron.

Det andra felet är, naturligtvis, Ladies night. Hur någon kan vilja betala för att se tvålfagra män sjunga covers och menlösa melodislingor, är för mig en gåta. Hur någon dessutom kan tycka att det är extra festligt att uteslutande stirra på män, är mig lika oförståeligt. Ladies night är ett svar på könskonservativt tönteri, där vi tror att vi mår bättre av att separera könen. Där heteronormativitet är en dygd. Där vi tror att alla kvinnor tycker lika. Ladies night är ett löjligt koncept som uppenbarligen också skapar en total urvattning av begreppet diskriminering.

Kompisar

I dag när jag kom och hämtade Kajsa på dagis berättade hennes förskolelärare att en av lärarna hade tagit med Kajsa och ett annat barn upp i skogen för att plocka löv. Kajsa och det andra barnet trivs tydligen väldigt bra med varann och leker mycket ihop. Nu tänkte de att barnen skulle bonda ännu mer, genom att ge dem lite egentid. Förskoleläraren sa också att eftersom de leker så bra ihop kanske vi föräldrar ville byta telefonnummer, nu när jag snart ska ha en bebis och den andra mamman just fått en.

Jag tycker att det är så fint. Bara det här att de har tid och lust att ta med sig två barn på utflykt. Och att de ser barnen så väl. Jag vet inte om det är vanligt på andra förskolor, men jag antar att det i alla fall är enklare på en sån liten förskola som Kajsa går på.

Huruvida vi byter telefonnummer får framtiden utvisa, jag tror knappt jag har sett det där barnet, än mindre föräldrarna. Men det faller sig väl naturligt om de vill leka på fritiden också. Jag vet inte hur man gör.

Gullungar. Och gulledagis.

…men störst av allt är skammen

Det jag kände sen jag såg de brölande Sverigedemokraterna på valvakan var bara skam. Och det är den överhängande känslan jag haft sen jag insåg att de skulle få en plats i riksdagen. Skam över att även Sverige fallit för extremhögervindarna som verkat drabba hela Europa. Skam över att människor gått på deras tvivelaktiga retorik. Skam över att utländska medier nu skulle rapportera om att även Sverige röstat in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.  Skam över att Jimmie Åkesson var rörd till tårar över att han tror att deras värderingar förtjänar plats i maktens korridorer.

Jag tycker väl som förståsigpåarna, att alla de som röstat på SD knappast är rasister och nazister allihopa. De ser partiet som ett missnöjesparti, ett parti som talar till dem när eliten skiter i dem. Ett parti som lyssnar på de som bor i de invandrartäta områdena. Ett parti som tar arbetslösheten på allvar. Rent krasst kan jag också känna avsky mot alla som anser sig veta hur det är, som sitter i sin tjusiga våning i innerstan, med tjusiga jobb och som trivs bra med segregeringen. De har råd att spotta på alla som röstade på SD, tycka att de är dumma i huvet och ”nu jävlar skickar vi Skåne till Danmark”. Det är så jävla enkelt att tycka så. Allt bottnar i klassamhället. Och vi kan demonstrera och gå med i Facebook-grupper hur mycket vi vill, det kommer ändå inte lösa någonting, mer än att vi kanske känner lite värme. Problemet är inget annat än politiskt. Och demokrati i all ära, politiken kan vi inte styra så mycket som vi tror. Politik är populism. SD är populister. Politik styr populism.

Sen finns det ett problem i nedtystningen också. Åkessons tal under valvakan gick väl mest ut på hur motarbetade och hur orättvist behandlade de är. Att ingen vågar bemöta dem, lyssna på dem. Sverigedemokraternas retorik går ut på martyrskap. Alla älskar underdogs. (Å andra sidan, F! och Piratpartiet har inte fått en spottstyver av uppmärksamhet i medierna, inte heller gick det hälften så bra för dem som för SD). Under valvakan ägnade SVT odelad uppmärksamhet åt SD. Hatet spreds på Twitter och Facebook. Läs min Twitter till exempel. Jag stämde in, om än inte i närheten av många andra. Jag skakade av ilska och hat. Mot slutet kände jag ingenting när det visade sig att Alliansen skulle vinna. Ge dem mer röster, ge bara ingen makt åt SD, snälla, snälla, snälla!

Men nu tror jag att jag ska hålla min käft. Jag tänker inte förlöjliga dem, jag tänker inte hata dem. Jag tänker hålla käft. Vänta ut. Jag har hela tiden menat att SD får ökat stöd ju mer förlöjligade och hatade de blir. Nu sitter de i riksdagen och ska bli lika granskade som alla andra partier. Men resten tror jag att de sköter själva. Jag väntar på stora FAIL-stämplar i pannan på Åkesson, så folk fattar vilken ideologi de egentligen står för. Fast egentligen är jag skiträdd. För det här är en trend. SD:s retorik funkar, precis som alla främlingsfientliga partiers retorik i övriga Europa funkar. Skammen är fortfarande stor. Sorgen kommer på andra plats.

Min dramatiska förmiddag

Vi var runt på byn nu på morgonen, dels för att jag hade F!-valsedlar att lägga ut i vallokalerna, dels för att vi skulle rösta. När jag fullgjort mitt F!-uppdrag var vi slutligen vid vår röstningslokal för att rösta. Vad som plötsligt kom över mig när jag stod där och letade röstlappar, var den allt för välbekanta svimningskänslan. Det hjälpte inte att gå lite diskret dubbelvikt, snart fick jag sätta mig ner i en fåtölj. Det blev inte bättre och kallsvetten rann. Till slut bestämde jag mig för att springa ut till bilen för att lägga mig i baksätet. Herr Kurry och Kajsa hängde just då någonstans bakom vallokalen, ovetandes om mitt tillstånd. På väg mot bilen svartnade det mer och mer för ögonen och till slut var jag helt blind. I mitt förvirrade tillstånd fortsatte jag mina steg mot där jag trodde bilen stod på ett ungefär. När jag insåg att jag helt blind inte skulle kunna hitta bilen, gav jag upp och föll till marken a la dramatik. Troligtvis svimmade jag där och då om än i några sekunder. Omtöcknad hörde jag snart hur det sprang fram några kvinnor och män och min arm blev omruskad. ”Hallåååå!”. Jag fick fram ett ”Jag är vaken”. De ropade på Herr Kurry som kom fram och förklarade att det här var ganska vanligt, att jag är gravid och har sinnessjukt lågt blodtryck.

Vi det här laget låg jag och ville sjunka genom jorden. Det finns inget pinsammare än att svimma in public. Till slut kunde jag resa mig för att sätta mig i bilen och vi åkte hem. Rösta hann jag inte göra. Istället måste jag någon gång i dag åka tillbaka och möta de funktionärer som hjälpte mig. Och jag bävar. Det spelar ingen roll att jag inte kunde hjälpa det. Och det spelar ingen roll att det har hänt mig ganska ofta. Det är fortfarande lika jobbigt pinsamt varje gång och jag känner mig svag och vek och dramatisk. Att vara gravid är verkligen från och till helvetet på jorden.

In i ledet och må skit. Eller ut ur ledet och må ännu sämre

Egentligen har inte jag hängt med i debatten om Björklunds elitklasser, så jag ska inte uttala mig om det så mycket. Däremot har jag synpunkter på skolan. Jag tror nämligen inte vi varken kan se något positivt i varken elitklasser a la Segregering, eller sosseskolan a la Alla är vi likadana, så länge vi ser på elever utifrån givna roller. Och framför allt, så länge vi inte har resurser att ha en individuell plan för varje elev. För det är vad jag tror behövs. Varje elev ska ha en speciellt utformad plan för dess fortsatta skolgång.

När jag gick i lågstadiet upptäckte min lärare att jag var bra på stavning. I samma veva upptäcktes att jag var dålig på matte. Jag fick gå till speciallärare för mina tillkortakommanden i matte, och jag blev uppmuntrad att skriva. När alla andra låg på Äppel, låg jag på Päppel. Jag var den enda som inte skrev berättelser som började med ”Det var en gång…” Det var alltid mina berättelser som alltid fick läsas upp. Mitt självförtroende var på topp. I mellanstadiet fortsatte man se att jag hade skrivskills. Mina berättelser blev avancerade, morbida, men fortfarande populära. Jag använde ord som ingen annan kunde. Jag bestämde mig för att bli journalist när jag blev stor.  Samtidigt gick det dåligt i matte. Jag fortsatte gå hos speciallärare, men jag tror inte att det hjälpte mig så mycket. Jag fick inga uppenbarelser. Tvärtom tyckte jag att det var skitjobbigt att jag trots ensam elev med tålmodig lärare, fortfarande inte kunde ge rätta svar.

I sjätte klass infördes någon slags reform om att lektionerna inte skulle vara uppdelade i ämnen. Tvärtom fick vi varje vecka planera hur mycket i varje ämne som skulle vara färdigt till slutet av veckan. Det krävde mycket av oss. Och det krävde att läraren hela tiden fanns tillgänglig för att ge den ena eleven hjälp med ett mattetal och en annan elev med ett stavningsövning. Roliga timmen avskaffades. Killarna bråkade med lärarna och de tuffa tjejerna var kaxiga.

I högstadiet började jag i musikklass. Jag började i en helt annan skola än den som mina gamla klasskompisar gick i. Musikklasserna hade i snitt högre betyg än andra. Nu ställdes ännu högre krav. Jag fick en lättare mattebok och gick hos speciallärare. Hon sa ”Nixpix!” varje gång jag svarade fel och jag ville strypa henne. Lite konstruktiv hjälp tack! Helt plötsligt var jag heller inte bäst på noveller och berättelser. Nu syntes jag inte längre. Nu kunde inte mitt självförtroende vila på de skillsen. Vi var många i klassen och mina lärare såg mig inte. På kvartsamtalen var jag den som skulle behöva vara lite mer muntlig. Och förlåt mig, men det är det värsta man kan säga till en elev. Ska jag vara mer muntlig, så ge mig de verktygen då! Uppmuntra mig! Uppskatta mig när jag brölar lika högt som en kille! Tillåt mig att ta för mig. Se mig! Låt mig vara en individ, inte en tjej! Jag var den med hög arbetsmoral, men återkommande IG i matte och fysik. Inget sades om mitt skrivande. Jag var inte bäst, och jag bestämde mig för att inte bli journalist.

Tjejerna fick sitta på bänken på gympan när de hade mens. Det ställdes inga krav på oss tjejer när det kom till fysiska ämnen. Allt handlade om tävlingar och bollspel. Killarna fick sätta agendan. För dem handlade det om att vinna, vara bäst, visa sin styrka. Läraren accepterade det, tjejerna fick lov att acceptera det. Låta killarna vinna, vara passiv och låtsas ha ont i magen för att de hade mens. Killarna blev starkare, tjejerna förblev det svaga könet.

På sexualundervisningen lärde vi oss hur barn blir till och hur man sätter in ett pessar. På historian lärde vi oss om krig och kungar. Historia var det värsta jag visste och är fortfarande. Jag förknippar historia med kungar. Och jag kan inga kungar. Jag kan inte ens namnet på vår nuvarande. För att citera Nour El-refai: ”Och gamla feta gubbkungar som vi tvingades lära oss namnet på, trots att de inte uträttat ett skit för världen. Ingen gav mig tillräckligt bra argument för att få upp mig klockan halvsju varje morgon för att lära mig att Magnus jävla Ladulås satte lås på lador.”

Den bråkiga killen förblev bråkig och fortsatte ha dåliga betyg, för att ingen orkade ta reda på varför han var bråkig och hade dåliga betyg. Han var ju kille. Ingen ifrågasatte tjejen som hade mens varje gång det var gympa. Mens var alltid ett problem, ett alibi. Ingen såg någon lösning, till exempel duschbås och mörkt kakel istället för öppna duschar och helvitt kakel. Istället fanns kraven på hennes tystlåtenhet och passivitet. Den förkrossande förnedrande tystnaden när en tjej drog en skämt inför klassen, blev beviset på att epitetet clown och bråk är killens.

Jag tror att skolans gamla tänk om världens och våra rollers beskaffenhet, krockade med oss åttiotalisters uppväxt. Vi fick med bröstmjölken lära oss att ta för oss, vi ville synas till varje pris och var och varann ville ”jobba med media”. Kvartsamtal började heta utvecklingssamtal och Småstjärnorna var poppis på tv. Det individualistiska och fria, blev en form av kulturkrock när vi tvingades handskas med skolan och de färdiga mallarna. De enorma kraven på att prestera, blev flickornas lott. Talanger uppmuntrades inte. Det fanns inte tid eller resurser. Individuella planer som tryckte på att utveckla eleven och ge henne eller honom motivation att kämpa, fanns inte. Istället uppmärksammades du för dina brister. In i mallen med dig! Och även om det var ett tag sen jag gick i skolan så tror jag att det är så det fortfarande ser ut. En elitklass uppmuntrar likt Darwins tes, enbart de starkaste till att överleva och lyckas. Resten är gråskalan som har alternativet att kämpa sig blå för att hålla sig över ytan och för att få en chans att bli sedd, eller släppa allt vad skola och utbildning heter.

Man kan inte köra med klyschor om individualism och alla är vi unika, så länge vi inte följer det. Varje barn ska ha rätt att bli sedd och uppmuntrad att utvecklas för en eller flera saker de behärskar – från förskolan till gymnasiet. Läroplanen är säkert jättefin och menar att se till varje elevs behov. Men skolan vill gärna vara modern, se till individen, trots att den ligger långt långt efter i det gamla sosseträsket. Skolorna krockar med vårt moderna liv, med mottot som säger att vi är fria att göra vad vi vill. Hade vi varit så fria, så hade inte elever behövt styras in i mallar. Och då hade inte elever känt sig som freaks i skolan för att de försökt leva efter devisen Var som du är.