Jag fick ingen kallelse till tandläkaren i år, men en obehagligt välbekant ilning i nedre delen av käken gjorde att jag ringde upp och bokade en undersökning själv.

Nu för tiden stegar jag inte in genom Folktandvårdens portar. I dag heter det Distriktstandvården och väntrummet är ljust, vitt och luftigt med fancy lädersoffor, glasbord och fräscha växter. Regeringens avregleringar har gjort att vi kunder får, förutom jättemånga val, ha det lite mysigt i väntan på att bli inkallad av tandläkaren.

För mig spelar det ingen roll hur snygg soffan i väntrummet är.  Jag är en så kallad högriskpatient som alltid får betala stora summor pengar vid varje tandläkarbesök. Jag har nämligen alltid karies. Karies är min ständiga dom, min fiende. För mig är det inte annat än förnedring att gå till tandläkaren, och har så alltid varit.

Tandläkaren stoppar in röntgenplåtarna i min mun, de skaver så att ögonen tåras. Han petar i min mun och förklarar sedan läget. I dag är det något slags rekord. Ett stort hål, som kanske måste rotbehandlas och sju små hål.

Jag säger att det alltid är så här. Att jag alltid har hål trots att jag sköter mina tänder. Jag säger så varje gång för att jag känner mig så förnedrad. Och för att jag i hela mitt vuxna liv känt mig så misstrodd. Som om det jag säger om mina regelbundna munsköljningar, mina noggranna tandborstningar, fluortuggummituggande och tandtrådande bara är lögn. Jag har ju karies. En tandhygienist sa en gång till mig när jag påtalade att jag alltid haft dålig tandhälsa, att alla har samma förutsättningar. Förlåt? Ska jag som din patient behöva upplysa dig?
Jag känner flera som sköter sina tänder sämre än jag och aldrig haft ett enda hål. Insinuerade hon att jag ljög, att jag inte alls sköter mina tänder, att jag minsann skulle kunna ha kariesfria tänder om jag bara ansträngde mig lite mer?

I dag ger min tandläkare mig ett tips på en bra fluortandkräm. En tandkräm med…ja…skitmycket fluor i (hur bra är det för hälsan egentligen?). Han säger till mig att inte småäta och att använda munskölj. Jag sitter och nickar, känner mig liten. Jag böjer mitt huvud ofrivilligt ned i knäet, för att jag inte orkar lyssna på råden. De där råden som jag fått höra hela livet. Jag om någon vet hur man gör. Jag om någon vet att inte småäta, att syraangrepp efter att ha ätit ökar kariesrisken. Jag vet allt det där för jag har alltid fått höra det.
Efter undersökningen fick jag veta att besöket i dag skulle kosta 850 kronor. 850 kronor för en undersökning. 850 kronor utöver alla de pengar jag ska betala för att laga alla mina hål. Jag frågar i receptionen hur en undersökning kan vara så dyr. ”ja det var ju röntgenbilder och extra röntgenbilder bland annat”.

Kunden ska alltså betala tandläkarens röntgenbilder. Kunden ska betala extra för att tandläkaren inte tog en tillräckligt bra bild första gången och måste göra om den. Kunden ska betala för fucking lädersoffor och glasbord och kunden ska betala för att hen föddes med tänder som är svaga. Ett medicinskt problem som i sjukvården staten skulle betala. Jag är den som straffas, jag är den som måste betala dyra pengar för ett problem jag inte kan göra något åt.

Jag känner mig än en gång förnedrad, knäckt och med panik över min framtid. Mina tänder som är så viktiga men som är så sargade trasiga och fula och som jag alltid skämts över. Tänker på min tandläkares öppningsord till mig: ”vad kan jag göra för dig?” Känslan ska vara att de ger mig en service, de servar mig en expertkoll på mina tänder. Det är vad de kan göra för mig under förutsättning att jag pungar ut med pengar. Det är meningen att det är så sjukvården ska kännas i dag. Som en jävla service, särskilt för den som njuter extra av att titta på fräscha växter och har kapital nog att inte bry sig om vad de betalar för det.

Men för oss som är beroende av den servicen är det inte mer än en käftsmäll.