I fredags kom Jimmie Åkesson till lilla staden Norrtälje för att prata om att öppna gränser innebär att lastbilschaffisar från andra länder TAR VÅRA JOBB och att EU är en jädrans storebror. (Det här med att de inte gillar invandring låg de lite lågt med). Dagen innan såg jag en inbjudan på Facebook om en demonstration som skulle äga rum på torget, en demonstration uppstyrd likt i så många andra städer där åhörarna vänder ryggen mot SD, som en protest mot deras rasistiska och odemokratiska åsikter.

Väl på plats och med fler och fler förbipasserande som klev in i vår gemenskap efter att ha frågat vad sjutton vi gör, lyftes torget till en enda stor ljudbarriär när Jimmie Åkesson angav tonen i mikrofonen. Snart skanderades ”Inga rasister på våra gator!” följt av burop och ”Åk hem JImmie!” och Jimmie fick flera gånger avbryta sitt tal.

Det är det här jag vill prata om.

Demonstration skulle egentligen vara tyst. Vi skulle i tystnad visa vår demokratiska rättighet att protestera. En publik med ryggen vänd mot en talande politiker säger mer än tusen ord. Detta hade blivit klargjort i Facebook-gruppen tidigare. När polisen snart trängde igenom buropen med hjälp av megafon och menade att det inte var tillåtet att hindra Åkesson från att prata och att den som fortsatte ropa skulle bli bortforslad, började folk ifrågasätta polisen. Flera fortsatte skandera och blev bortforslade. Jag förblev tyst. (Ni må kalla mig tråkmåns, men som 30-årig småbarnsmorsa vill jag inte bli ivägsläpad in i en piketbil). Hur mäktigt det än var att stå i folkmassan bland människor som tyckte samma som jag, kunde jag inte låta bli att få lite sur eftersmak i munnen och jag tänkte: Detta ger SD vind i seglen, detta ger SD vind i seglen, detta ger SD vind i seglen.

Och i nästa sekund så har jag helt svängt om. Barn anslöt till demonstrationen, byggjobbare ställde sig bredvid oss och äldre män och kvinnor kom. Men många var kritiska till demonstrationen och menade att man kan väl tycka saker utan att demonstrera. Det tycker jag i och för sig är en synnerligen korkad åsikt. Jag skulle aldrig rösta på Kristdemokraterna heller, men det partiet står inte i direkt anslutning till mörka organisationer och de banar inte väg på samma sätt som SD för nazistpartiet svenskarnas parti (SvP). Därför skulle jag inte demonstrera mot dem heller. Sverigedemokraterna är farliga, de normaliserar rasism. De behöver ett högljutt motstånd för att inte flera ska ramla i SD-floden i tron att allt ska bli bra, bara vi återgår till flätor, fäbodar och ett ariskt Sverige.

Men min farhåga är rädd att de högljudda antirasismen gör rasisterna tysta. Jag är rädd att den inte når fram till missnöjesväljarna, de som vacklar. Och att fler väljer att rösta på SD för att de inte känner sig hemma i antirasismens rörelse.

Men vilket är det mest effektiva sättet? Hur får vi folk att förstå att SD är farliga? Hur demonstrerar vi och hur protesterar vi?