#hijabuppropet startades av Foujan Rouzbeh efter att en gravid kvinna med slöja misshandlats på en parkeringsplats. För att visa stöd och protestera mot rasism och våld klädde många under gårdagen sig i slöja. Om tillräckligt många bär det så avdramatiseras plagget, var en del av tanken.

Upproret har startat en enorm debatt. Flera tar avstånd med argumentet att slöjan i sig är ett patriarkalt påfund.

Jag klädde mig inte i slöja men min ståndpunkt är solklar. I ett uppror som syftar till att stödja kvinnor i kampen att få bära vad de vill utan att bli slagna eller trakasserade, är det självklart jag stödjer detta.

I all annan kontext kan vi givetvis diskutera slöjans vara eller icke vara. Visst anser även jag att det är ett problematiskt plagg som i många länder bärs av tvång och inte av vilja. Men ni som minns slutwalk, även det en protest mot att kvinnor trakasseras, våldtas, misshandlas för sin klädsel, måste se att det är samma sak. Ingen ska tala om för en kvinna hur hon ska klä sig, vare sig hon bär slöja, eller urringat.

Kvinnoförtrycket finns i alla kulturer, men det verkar vara lätt i såna här diskussioner att vita för någon slags talan för det som inte är västerländskt. Och visst ligger det i vårt kolonialistiska arv. De vita för ”den andres” talan. Och det är så lätt att missa bjälken i sitt eget öga. Har vi något konkret vi kan peka ut kvinnoförtrycket på så gör vi det, och kan för en sekund glömma bort all skit kvinnor tvingas iklä sig i övrigt för att behaga.

Mitt motto lyder att så länge jag inte läst Koranen så tänker jag inte föra den muslimska vännens talan. Det är inte upp till mig att tolka vad som är rätt och fel. Det är jag som ska lyssna. Och jag kan ge mitt fulla stöd mot förtryck, rasism och våld.