Jag minns när jag var sju år och skulle börja fotbollsskola. Det var ett gäng killar och så två tjejer. Jag var nervös men taggad.  Men antiklimaxet var totalt när tränaren helt och hållet ignorerade oss tjejer. Han tittade inte ens åt mitt håll när jag svettigt försökte dribbla bollen mellan konerna. ”Kom igen nu grabbar” tjöt hela tiden tränaren. Det var kanske aldrig meningen att från hans sida ignorera att vi var två tjejer med. Att vi identifierade oss som tjejer och ville bli kallade tjejer. Jag kände mig totalt osedd och kom aldrig tillbaka till fotbollen mer.

Detta var i början på nittiotalet. Jag var sju år men fattade redan då. Fotboll var inget för oss. När vi ville vara med och spela på rasterna fick vi suck och stön till svar. Trots att min kompis var så stark att hon kunde sparka en boll långt över fotbollsplanen, in i skogen. Trots att vi tjejer kunde dribbla en boll i mål ganska så jävla perfekt, fick vi inte vara med. Så jag valde bort och tittade på. Så där som tjejer alltid gjort. Tittat på när killar gör det killar ska.

Nu är det 2013. Och vet ni vad kvinnor som så där fräckt kallas eliten i en sån där typiskt manlig sport är? De är lesbiska horor hela högen. Det tycker både fotbollsspelare och handbollstränare och random ”sköna snubbar” som bara skämtar lite.

I dag har en skärmdump spritt sig som en löpeld via de sociala medierna. Den har uppmärksammats i riksmedia och skrivits och bloggats om redan. De ”sköna snubbarna” som led sig igenom matchen för att sedan spotta ut sitt hat, har till viss del backat, gjort sig osynliga, tagit bort inlägg. Skämten var inte så roliga när folk blev arga. Inlägg som visserligen för evigt är inpräntat i svenska folket, och vars radering liksom inte spelar någon roll. Jag är glad för uppmärksamheten, men så oerhört ledsen ända in i hjärtat att män fortfarande kan ta sig friheten att göra så här.

När kvinnor spelar en halvdan match (enligt experter, jag har ingen koll på fotboll) finns det inga brölande supportrar som skriker på domaren, går ut och slåss eller skändar motståndarlaget. Det finns inget stöd, ingen klapp på axeln. När kvinnor spelar en halvdan match är de lesbiska horor. De hatas som de aldrig gjort förr. De har bevisat att de inte kan. De kan inte spela fotboll. Tidigare åstadkommanden och de faktum att de tagit silver i VM spelar ingen roll. De är lesbiska horor. De är en sexualitet och ett epitet.

Jag ska inte säga att det bara finns hat. Det finns så mycket kärlek också. Jag har sett äldre män och kvinnor bett om Pia Sundhages autograf och samtidigt förklarat att hon är den bästa tränaren Sverige kunnat få. Så bättre har det blivit. Långt har vi kommit. Förhoppningsvis uppmärksammas alla sjuåringar som går fotbollsskola och blir bekräftade för sin kapacitet, inte sitt kön. Men det finns så mycket kvar att göra. Kvinnor hatas fortfarande. Och människor hatar i sitt eget namn.

Jag fortsatte aldrig med fotboll. Kanske berodde det på den allmänt rådande strukturen, kanske var det så att jag inte ville. I dag tycker jag att fotboll är tråkigt att se på. Jag följer nästan aldrig VM eller EM. Jag väljer en annan kanal. Jag sitter INTE och genomlider en match för att sedan kalla en fotbollsspelare för bögjävel när han missar en straff.

Jag tittade inte på matchen igår heller. Men jag ska börja med det nu. Jag ska följa svenskarna.  Av ideologiska skäl. För systerskapet. På grund av de lesbiska hororna. På grund av hatarna. Mitt fotbollstittande blir politik och jag hatar att det är så. Jag hatar att kvinnor inte bara får vara, att allt blir en fråga om politik, ställningstagande och ideologi.

Jag hatar att hatarna hela tiden vinner.