Jag är extremt ljudöverkänslig. Eller kanske snarare o-ljudöverkänslig. Slamrar någon lite för högt med bestick, drar någon lite för hårt en stol över golvet, smäller någon i en dörr – väller en oåterkallelig ilska upp i mig, samtidigt som hjärtat slår snabbare. Jag tål inte plötsliga höga ljud och blir trött av ständigt sorl, brus och andra ljud vi människor egentligen ser som vardagsmat i dag.

Så väljer jag ett café när jag är utan mina barn väljer jag helt klart de caféer där det råder lugn. Där människor talar lågmält, där människor väljer att sitta med en laptop. Jag vill gärna slippa högljudda tonåringar och skrikiga barn. Och enligt min erfarenhet väljer inte föräldrar sådana caféer, troligtvis av hänsyn till människor som valt ett tyst café.

Men känner jag mig kränkt när ett café vill förbjuda barn? Nej. Jag blir bara lite trött. Jag blir trött på att barn ständigt förpassas till typiskt barnanpassade miljöer, trött på självupptagna människor som kräver någon slags rättighet att få slippa en grupp människor i samhället.

Visst innebär det inga problem för mig när jag som förälder inte får välja just det café som förbjudit barn. Jag väljer något av de andra  av de caféer som kan erbjuda barnstol, barnmat och kanske ett färgglatt sugrör. Så nej, diskriminerad är det sista jag är. Men liksom jag anpassar mig efter andra vill jag ha detsamma tillbaka. Det är väl för fasen vad utveckling handlar om? Anpassning?

I dag vågar inte vuxna säga till andras barn. Att värna om sitt och sköta sig själv och skita i andra är lite enligt vad vi går efter i dag. För 50 år sedan såg det inte ut så. Barn togs om hand av andra vuxna. Andra vuxna kunde säga till ett barn som burit sig illa åt. Jag tror att intoleransen mot barn liksom grundar sig i den där numera oskrivna regeln att inte få uppfostra andras ungar. Jag tror att ett tolerant samhälle inbegriper civilkurage, att låta andra få ta del av och påverka offentliga miljöer. Som att få interagera med småungar. Och inte bara småungar. Tonåringar, gamla, unga, fattiga och rika.

Den som inte klarar av barn får helt enkelt bita ihop, alternativt stanna hemma. På samma sätt som jag som ljudöverkänslig får hålla den där hjärtklappningen och ilskan inom mig om någon råkar smälla lite för högt i en dörr. Barnfria zoner är så typiskt vårt intoleranta samhälle. Även om jag förstår att det är lätt att ta till åtgärder mot dem som inte kan sätta något emot.