Så sjunger Den svenska björnstammen lite sarkastiskt i låten Trumma, trumma.

Jag ber ofta om hjälp. Om någon sträcker ut en hand så tar jag den. Nog för att jag vet att det finns tusentals klyschor som handlar om att ensam inte är stark. Sosseslogans. Solidaritet. Ingen människa är en ö. Och så vidare. Lika många klyschor finns det åt andra hållet. Klyschor som bättre passar det individualistiska samhället: Ensam är stark. Jag passar inte in i det. När någon erbjuder hjälp tar jag för givet att frågan är ärligt ställd.

På samma sätt tycker jag ganska ofta att jag räcker ut min hand till andra. Mitt misstag är att jag förväntar mig ett ärligt svar tillbaka: antingen vill de ha hjälpen eller så behöver de den inte. Men jag har insett att det inte är så. Att folk inte svarar ärligt när de säger nej. Vet ni varför? För att det inte anses vara tillräckligt starkt att ta emot någon hjälp. Att vara stark är att ständigt bevisa för omgivningen hur oberoende man är av andra människor. Att det där svintunga bördan man bär på, är något ingen annan får ta i. Då blir det något fult. Något som inte längre är värt något. Erbjuden hjälp förkastas som något lika lättvindigt uttryck som ”Hur är läget?”. Hellre gå under än att spricka inför någon som kanske inte var ärlig i sitt uppsåt. Hellre hålla käften än att försiktigt be någon man litar på, om hjälp.

Min fasad har rämnat inför många människor. Jag är inte rädd för att verka sårbar. Min styrka ligger inte där. Min styrka ligger i att inse vad jag är stark i och vad jag är svag inför. Jag är faktiskt ingen jävla ö. Jag vill gärna bli buren av någon ibland.

Och jag vill se fler fasader som spricker.