Lady Dahmer skriver i sin blogg om hennes dotter som uttryckte orden ”Är jag fin nu?”. Något som hon inte verkar vilja ens yttra sig till sina barn om. Jag förstår vad hon menar. Men jag håller inte med.

För det första är det så obeskrivligt svårt, ja ja skulle säga helt omöjligt att försöka skydda sina barn från att inte sugas in i ideal och värderingar man som förälder inte står för. När världen ser ut som den gör, med reklam som späder på utseendehets, mer och mer könsseparatistiska barnklädes- och leksaksaffärer – hur ska man hindra sitt barn från att se det om man inte låser in det i en bur? Barn drabbas av utseendehetsen. Allra främst flickor, jag har sett det själv, föräldrar och förskolepersonal uppmärksammar en ny klänning på en flicka men inte en ny tröja på en pojke.

Kajsa vill ofta vara fin. Hon har redan börjat prata om pojk-och flickkläder. Hon har observerat barn i hennes omgivning: det finns inga pojkar som bär rosa, lila eller Hello Kitty. Inga tjejer bär tröjor med traktorer på. Kajsa lägger ihop två och två. Hon är flicka. Alltså borde hon gilla rosa och Hello Kitty. Alltså kräver hon ofta att få vara fin, det vill säga vara klädd i klänning.

Hur ska man som förälder tackla det? Ja, inte genom att försöka tysta ner eller underminera det hon säger. Det ska bemötas. Sen tror jag det är hur viktigt som helst att själv inte späda på utseendefixeringen, självklart. Självklart försöker jag också undvika det värsta. Jag läser medvetet fel i en prinsessbok hon har. Askungen som är så fin och väntar på sin prins, blir Askungen som är så sugen på att gå in på festen och dansa disco. Prinsessan är fortfarande en prinsessa, men hon gör något istället för att vara passiv och fin. Kajsa har fått en prinsessklänning av en släkting, det är inget fel i det, alla barn gillar glitter och flärd, det är bara det att de prinsessor som gestaltas är såna obeskrivligt dåliga förebilder. Men man kan modifiera. Kan man inte ta bort, kan man modifiera.  Man kan prata om prinsessor som kan sparka fotboll, som kan dansa tills de ramla ihop i en hög. Som kan åka traktor med morfar och som kan klättra och hoppa. Och man kan komplettera med en spindelmannendräkt. Och tacka gud för Pippi Långstrump.

Ja Kajsa, svarar jag henne när hon frågar om hon är fin i klänningen. Lika fin som i byxorna. Som i tröjan med en bil på. Lika fin naken. Lika fin som sin lillebror. Att försöka låtsas om att man inte förstår vad det menar, är att undergräva dess intellekt, det är att medvetet missförstå för att få fram en poäng. Och det tror jag i värsta fall kan leda till att hon tror att man faktiskt inte tycker hon är fin. Man måste få prata ett barns utseende om det är barnet som frågar.

Det allra viktigaste tror jag är, (vilket Lady Dahmer också tycker såklart) att som förälder visa på alternativ, att man själv försöker stå över utseendefixeringen. Jag kan bli lite irriterad på sånt här. Visst videon, visar hur sjukt det är med tjejers hets och sminkmani. Men hur svårt kan det vara att låta bli? Jag sminkar mig enbart om jag ska ut på kvällen. Enbart. Och det vill säga är väldigt sällan nu för tiden. Jag rakar mina ben med halvårs mellanrum, och det är inte svårt det heller. Jag står inte framför spegeln när mina barn ser och kritiskt granskar min kropp (det gör jag inte i enrum heller för den delen) och jag stannar inte vid alla speglar jag kommer åt för att granska mitt utseende. Det är inte ett dugg svårt. Inte ett dugg. Men det är ett lätt sätt att visa barnen att man kan ställa sig över utseendehetsen. Visst finns det så mycket vi inte kan värja oss för. Könsroller är så starkt förankrade i vårt samhälle, att vi knappt ens reagerar. Hade jag inte sett ett problem hade jag inte etiketterat mig som feminist. Men det finns ju faktiskt konkreta saker man kan göra. Som kanske kanske i framtiden kan bli till något positivt i framtiden.

Det är inte det att jag inte tycker det är sorgligt. Jag kan bli så less på tjatet om att vara fin. Och jag försöker ha en diskussion. Köpa kläder i alla möjliga färger och former. Snart barkar det kanske ännu mer åt helvete. Snart kanske hon gör skillnad på leksaker, snart kanske hon inte vågar önska sig en grävmaskin i julklapp längre. Och jag är ledsen över att man på Kajsas förskola inte prioriterar genuspedagogik, trots att det uttryckligen står i läroplanen. Det är så mycket som är ledsamt. Men allt börjar hos en själv. Och att försöka låtsas som om det regnar är en dålig idé.

Jag tror det blir några tuffa år, men jag inbillar mig att mina barn kommer växa upp till individer som faktiskt vågar stå emot ett ideal. Jag vågar gå som så långt som att säga att jag är en jävligt bra förebild. Och det är Lady Dahmer också.

Ber om ursäkt för en koketterande, mästrande ton, det bara blev så.