Riktiga män våldtar inte. Riktiga män bakar bullar. Riktiga män bär inte rosa. Riktiga män reder sig själva. Riktiga män tar ut halva föräldraledigheten. ”Slagord” av den här sorten finns överallt. Man använder epitetet riktig man för att definiera något man tycker är viktigt. Det används av alla. Det kan vara för att markera ett statement, eller för att basha feminismen genom trångsynta texter.

Manlighet och definition av manlighet stöts och blöts lite nu och då. Ändå har vi inte när det gäller män kommit ifrån vad är en riktig man-frågeställningarna. Det är i mina ögon ganska omodernt och lite dagisnivå. Som om män måste få höra att de är män. Jodå, men du är en lattepappa, riktiga män är lattepappor! Jodå, du är en machoman, riktiga män är machomän! Detta används av både kvinnor och män. Kvinnor som vill ha beskyddande karlakarlar och kvinnor som gillar känsliga individer. Män som jämför sig med andra män. Allt ska filtreras genom Mansidentifikatorn. Att bara vara en människa duger inte, det är ordet man och stoltheten över könet som är viktigt. Motsvarande stolthet och bajsnödiga strävan efter könsidentifiering finns inte på samma sätt hos kvinnor. Kanske för att det hos  kvinnor finns större rörelsefrihet och svängrum för vad som är tillåtet. Också för att en stolthet för det kvinnliga könet traditionellt aldrig funnits. Nu saknar inte jag ”Riktiga kvinnor”-trademarks. In my humble opinion så är det upp till var och en att definiera sig själv. Just därför tycker jag att riktiga män-tjafset bottnar i det traditionella upphöjandet och bekräftandet av manligheten. Intakt och ovärderlig. Status.  Och så länge vi diskuterar manlighet utifrån riktiga och oriktiga män så kommer män aldrig kunna identifiera sig själva utifrån individperspektiv.

I första hand är vi alla människor. Ett samhälle behöver inte kön i andra fall än strikt reproduktivt syfte. Låt var och en få vara som den vill utan att behöva få unkna värderingar nedstoppade i halsen.