Jag har inte så mycket att skriva om. Så det får bli ett inlägg i sann dagboksbloggsanda.

Så. Vår bebis Kasper blir snart fem månader. Han börjar bli lite lättare att hantera nu. Sen han föddes har han haft väldigt stort närhetsbehov. Han har varit ganska missnöjd under sina vakna stunder, och fan ta oss om vi försökt få honom att somna själv. Det har varit jobbigt. Jobbigt för att det kom lite som en chock att han var i så stort trygghetsbehov. Kajsa var tvärtom. Hon var en enkel bebis att ta hand om. När hon var vaken nöjde hon sig med att titta sig omkring, man kunde lägga henne ifrån sig och hon hittade något att roa sig med. Sen kunde hon somna vart som helst när som helst. Vid sex veckor sov hon i egen säng och vi tänkte att jaha det var så här enkelt att ha en bebis.

Att på det få en bebis som är helt annorlunda och som krävde mycket mycket mer av oss var inte så kul. Mycket därför att vi inte kunde ge Kajsa så mycket tid längre. Eftersom hon bara får gå femton timmar på dagis, blir det mycket hemma. Mycket av hemmatiden ett ständigt ”Nej jag kan inte leka nu.” ”Sen” ”Snart” ”När Kasper sover”. Kajsa har klättrat på väggarna och jag har haft dåligt samvete.Vi försöker hitta på saker, men jag orkar inte det varje dag. Dessutom tycker jag inte att man ska behöva sysselsätta barnen med tusen saker och ha aktiviteter varje dag. Jag tror det är bra för barn att ha tråkigt ibland och utveckla sin fantasi. Men det finns ju gränser. Man går varandra på nerverna och Kajsa blir stressad av bebisskrik.

Men även om Kasper använder mig som napp, även om han är en rastlös själ som man hela tiden måste underhålla, och även om det känns som om han aldrig kommer vilja somna själv eller sova hela natten, så börjar det i alla fall lätta nu. Ju mer koll han får på sina armar och ben, desto längre kan han underhålla sig själv.

Så. Nu till en annan sak. Vi ska flytta. Långt ut på landet där närmsta grannar blir kossor. Vi ska bo bland ängar och skogar i ett stort hus från artonhundratalet. Jag hade inte tänkt det från början. Fytta har jag velat länge, men då närmare en stad för större jobbmöjligheter och nöjen för oss och barnen. Istället flyttar jag ännu längre bort från närmaste stad och jag hoppas att våra barn inte kommer hata oss för att de kommer bo långt ifrån kompisar och nöjen. Jag hoppas att vi inte får lappsjuka eller förvandlas till kufar. Och jag hoppas jag lyckas hitta jobb i närheten. Dessutom känner jag mig borgarbrackig och präktig och förvuxen. Men som det är nu försöker jag förtränga alla nackdelar för om drygt en månad ska vi flytta till idyllen och jag längtar och längtar.

Intressant?