Jag läste Bitterfittan av Maria Sveland för några år sen. Något övertydlig, men med många poänger om kärnfamiljen och ojämställdheten som verkar komma på köpet.
Hanne Kjöller har skrivit en obeskrivligt dålig krönika om Sveland apropå programmet Provokatörerna, där hon berättar om debatten efteråt. Kjöller sällar sig till ”Sluta gnäll”-skaran, den skaran som springer förbi problematiseringar om strukturer och könsroller, i sin iver att framhålla vikten av att ha makt över sitt eget liv.
Jag fattar inte. Om vi inte får diskutera den mest framstående men också problematiska formationen kärnfamiljen, vad fan ska vi då göra? Är det meningen att vissa saker inte ska utvecklas, förändras? Om varje kommentar om kärnfamiljen bemöts med raljanta ”Men lev inte i en då!” så tycker jag det är det yttersta beviset på att man inte vill att kärnfamiljen ska moderniseras, utvecklas. Att Kjöller har mage att säga att feminism är lika med determinism, gör det hela bara till en enda parodi. Kärnfamiljen får inte kritiseras, men feminismen är stagnerad?
Jag är feminist. Jag lever i en kärnfamilj. Jag är medveten om varenda liten ojämställdhet och det gör mig fruktansvärt nedstämd ibland. Men till skillnad från Kjöller förnekar jag inte att jag är en del av strukturen. Jag står inte utanför den för att jag är feminist. Alla feminister vill inte ha barn, men jag vill. Har jag avsagt mig rätten att klaga för att jag skaffade dem? För det låter så. Feminister har inte rätt att vara en del av en uppställning om de ska klaga på den.
Men ja visst, alla har vi ansvar över vårt liv och våra handlingar. Att skaffa barn är ett val. Men om jag blir avsagd rätten att klaga för att jag skaffade barn, då har jag blivit nedtystad av en norm. Om jag inte vill bli nedtystad är alternativet att inte skaffa barn. Men då är det inte mitt val. Så hur ska Hanne Kjöller egentligen ha det? Vems val gör vi när vi bestämmer oss för att skaffa barn eller inte skaffa barn? Makt över vårt eget liv har vi först när vi inte mår dåligt över förväntningar som läggs på oss.
Så vad kan jag göra när jag ser problem? Jo, uppmärksamma dem. Det, kära Hanne Kjöller är att vilja utvecklas.
Karin Linder 
Åh jag har aldrig gillat Kjöller. Dessutom är mitt smeknamn på henne ironiskt nog Hanne Gnäller.
Bra skrivet Karin! Önskar jag fortfarande var ung och full av sådana där smarta inlägg.
”…fortfarande var ung…” haha det var väl ändå att ta i :)
Fast jag känner också så där. Uttömd liksom. Jag har inget mer att skriva, alla andra skriver det jag tycker ändå, jag har skrivit allt jag vill skriva osv…
Men tack!
Jag klagade också när jag hade småbarn. Bland annat på att det fanns för få daghemsplatser.
Nu finns det många fler. Antar att Hanne Kjöller inte är missnöjd med det.
Jag ska läsa lärarutbildningen med inriktning mot förskola. Mestadels på distans, men på skolan en dag i veckan. Och du läser journalistik, eller hur? Då kanske vi ses där! :)
Klagan kan var ett första tecken på att man har hittat ett problem. Men om det inte ganska snabbt övergår i någon form av konstruktiv kritik är det inte speciellt roligt att lyssna till.
Jag har inte läst Svelands böcker (har faktiskt ingen aning om vem det är) så jag kan vara orättvis i min bedömning. Men tolkat utifrån vad Kjöller skriver så tycks det mig som om Sveland beskriver graviditeten som det värsta som kan hända en människa. Tycker hon det så finns det ju faktiskt ganska enkla metoder för att komma runt problemet, som Kjöller också påpekar. Vill man ändå ha barn kan man alltid adoptera, ta hand om fosterbarn eller engagera sig som kontaktförälder beroende på hur stort ansvar man är redo att axla.
Den gamla devisen ”har du ingen lösning på problemet är det lika bra att hålla käften” är inte ett försök att tysta kritiker utan en uppmaning att folk skall tänka ett varv till och komma med förslag på förbättringar.
Arvid: Det är klart att man inte kan klaga in absurdum utan att vilja lyfta ett finger. Men Sveland har gjort något konstruktivt av det hela: hon skrev en bok för att skapa debatt och reaktioner.
Sen så beskriver hon inte graviditeten som något hemskt i Bitterfittan, jag kan inte minnas att hon skriver alls om den, alltså kan det inte vara något större kapitel. Däremot diskuterar hon könsroller väldigt mycket. Det kroppsliga minns jag handlade om amningen som inte fungerade och hon fick ligga på sjukhus pga mjölkstockning. Trots det propsades på att hon skulle amma, fast både hon och bebisen mådde dåligt av det.
Sveland gjorde ett försök till förslag på förbättringar, bland annat genom att uppmärksamma svårigheten i att leva jämställt i en familj, genom könsroller och samhällets krav. Detta skapade en reaktion om att hon var omogen och gnällig. Inte rättvist alls.
Jo, jag misstänkte att Kjöllers beskivning inte var att lita på.