Vi fick en son i torsdags. Tre dagar före beräknat datum. Jag var inte beredd. Det var bara en slump att jag dagen innan skickat in hemtentan till skolan, istället för att vänta till deadline. Packningen var inte färdig. Värkarna som kom på natten trodde jag var förvärkar. Fast de gjorde så ont att jag inte kunde stå på benen, trodde jag, ända tills de undersökte mig på BB och konstaterade att jag var öppen 6 centimeter, att det var förvärkar.

Tre timmar senare var han född. Vår lilla bebis. Vår Kasper. Bomber och fyrverkerier. En ny kladdig liten stjärna på himlen. Adrenalinet var skyhögt och när jag stod i duschen efteråt, glad att jag den här gången fått med mig tvål och schampo, konstaterade jag att jag aldrig någonsin skulle föda barn mer. Jag skulle aldrig glömma den fruktansvärda smärtan, mina skrik och krokodiltårar. Mina ”AJ FAAAAN” tätt följt av ”Ursäkta” eftersom jag hade nån idé om att jag hela tiden skulle vara artig och trevlig. Aldrig mer.

Nu ska jag bara vara. Inte längta efter första fixering av blicken, första leendet, första skrattet, första smakportionen…Jag ska bara njuta av att just nu ha en ljuvlig liten bebis med små grodben som somnar av ljudet av mina hjärtslag. Som är värdelös på att ammas. Som skriker vid blöjbyten och som sover dygnet runt.

Over and out.