Jag är stressad.  Jag har inte koll på läget och jag har massor att göra i skolan. Jag har varit magsjuk vilket gett mig sammandragningar och missade saker i skolan. Kajsa är magsjuk och kan inte gå på dagis. Det vill säga jag kan inte plugga. Och jag kan säkert inte gå på fancy restaurang på lördag. Jag har begravning, födelsedagar, BVC-besök att klara av.  Jag har miljoner obligatoriska seminarier i skolan, och miljoner till gruppmöten inför seminarier. Jag måste ha koll på papper och ekonomi och jag hatar att mitt skrivbord är överbelamrat av skolpapper och räkningar i en enda röra.

För en normal människa är väl det så här det ser ut. Men jag har aldrig varit stresstålig, jag har alltid aktat mig för fulltecknade almanackor. Varför blev det så mycket att göra just nu, de tre sista skälvande veckorna innan beräknad förlossning?

Och säg inte till mig att ta det lugnt, för det är precis det jag försöker. Jag vill ta det lugnt, jag vill må bra och jag vill ha koll på läget innan bebisen kommer. Jag slås ständigt av dåligt samvete för att jag inte äter rätt, rör mig rätt. Mitt låga blodtryck lämnar mig ständigt i en kallsvettig hög på golvet och jag börjar undra hur den lilla mår där inne. Om jag dessutom inte slutför delkursen i skolan, kommer jag aldrig kunna slappna av. Jag försöker ta det lugnt och prioritera rätt, men jag hatar att vara stressad. Så damn you bebis om du kommer för tidigt.