Igår hörde jag om en man som anmält till diskrimineringsombudsmannen, att han inte fick gå på Ladies night. Att han gärna velat se artisterna uppträda, men blev utesluten för att han var man. Det finns två fel i den berättelsen. Det första är mannen som anser detta vara något berättigat att strida för, ett fall jämförbart med systematisk diskriminering. Att mannen har mage att känna sig diskriminerad och anse det vara ”djupt kränkande”, för att han insisterar på att få titta på en show som har som koncept att rikta sig till kvinnor, är smaklöst.

Jag ska tala om vad jag tycker är ”djupt kränkande”. Djupt kränkande är när män jämför (läs kommentarerna) Ladies Night och exempelvis Chippendales, alltså  bra betalda, frivilliga, showarbetare, med billiga strippklubbar och den allmänna DAGLIGA exploateringen av kvinnors kroppar. Djupt kränkande är att nekande av jobb  på grund av etnisk tillhörighet,eller sexuell läggning, likställs med ett jippo proppat med artister. Ett jippo som dessutom sätts upp några få gånger om året. Djupt kränkande är också att den feministiska kampen ständigt negligeras och löjliggörs, för att vissa män i barnsligt trots inte skiljer på äpplen och päron.

Det andra felet är, naturligtvis, Ladies night. Hur någon kan vilja betala för att se tvålfagra män sjunga covers och menlösa melodislingor, är för mig en gåta. Hur någon dessutom kan tycka att det är extra festligt att uteslutande stirra på män, är mig lika oförståeligt. Ladies night är ett svar på könskonservativt tönteri, där vi tror att vi mår bättre av att separera könen. Där heteronormativitet är en dygd. Där vi tror att alla kvinnor tycker lika. Ladies night är ett löjligt koncept som uppenbarligen också skapar en total urvattning av begreppet diskriminering.