Det jag kände sen jag såg de brölande Sverigedemokraterna på valvakan var bara skam. Och det är den överhängande känslan jag haft sen jag insåg att de skulle få en plats i riksdagen. Skam över att även Sverige fallit för extremhögervindarna som verkat drabba hela Europa. Skam över att människor gått på deras tvivelaktiga retorik. Skam över att utländska medier nu skulle rapportera om att även Sverige röstat in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.  Skam över att Jimmie Åkesson var rörd till tårar över att han tror att deras värderingar förtjänar plats i maktens korridorer.

Jag tycker väl som förståsigpåarna, att alla de som röstat på SD knappast är rasister och nazister allihopa. De ser partiet som ett missnöjesparti, ett parti som talar till dem när eliten skiter i dem. Ett parti som lyssnar på de som bor i de invandrartäta områdena. Ett parti som tar arbetslösheten på allvar. Rent krasst kan jag också känna avsky mot alla som anser sig veta hur det är, som sitter i sin tjusiga våning i innerstan, med tjusiga jobb och som trivs bra med segregeringen. De har råd att spotta på alla som röstade på SD, tycka att de är dumma i huvet och ”nu jävlar skickar vi Skåne till Danmark”. Det är så jävla enkelt att tycka så. Allt bottnar i klassamhället. Och vi kan demonstrera och gå med i Facebook-grupper hur mycket vi vill, det kommer ändå inte lösa någonting, mer än att vi kanske känner lite värme. Problemet är inget annat än politiskt. Och demokrati i all ära, politiken kan vi inte styra så mycket som vi tror. Politik är populism. SD är populister. Politik styr populism.

Sen finns det ett problem i nedtystningen också. Åkessons tal under valvakan gick väl mest ut på hur motarbetade och hur orättvist behandlade de är. Att ingen vågar bemöta dem, lyssna på dem. Sverigedemokraternas retorik går ut på martyrskap. Alla älskar underdogs. (Å andra sidan, F! och Piratpartiet har inte fått en spottstyver av uppmärksamhet i medierna, inte heller gick det hälften så bra för dem som för SD). Under valvakan ägnade SVT odelad uppmärksamhet åt SD. Hatet spreds på Twitter och Facebook. Läs min Twitter till exempel. Jag stämde in, om än inte i närheten av många andra. Jag skakade av ilska och hat. Mot slutet kände jag ingenting när det visade sig att Alliansen skulle vinna. Ge dem mer röster, ge bara ingen makt åt SD, snälla, snälla, snälla!

Men nu tror jag att jag ska hålla min käft. Jag tänker inte förlöjliga dem, jag tänker inte hata dem. Jag tänker hålla käft. Vänta ut. Jag har hela tiden menat att SD får ökat stöd ju mer förlöjligade och hatade de blir. Nu sitter de i riksdagen och ska bli lika granskade som alla andra partier. Men resten tror jag att de sköter själva. Jag väntar på stora FAIL-stämplar i pannan på Åkesson, så folk fattar vilken ideologi de egentligen står för. Fast egentligen är jag skiträdd. För det här är en trend. SD:s retorik funkar, precis som alla främlingsfientliga partiers retorik i övriga Europa funkar. Skammen är fortfarande stor. Sorgen kommer på andra plats.