Vi var runt på byn nu på morgonen, dels för att jag hade F!-valsedlar att lägga ut i vallokalerna, dels för att vi skulle rösta. När jag fullgjort mitt F!-uppdrag var vi slutligen vid vår röstningslokal för att rösta. Vad som plötsligt kom över mig när jag stod där och letade röstlappar, var den allt för välbekanta svimningskänslan. Det hjälpte inte att gå lite diskret dubbelvikt, snart fick jag sätta mig ner i en fåtölj. Det blev inte bättre och kallsvetten rann. Till slut bestämde jag mig för att springa ut till bilen för att lägga mig i baksätet. Herr Kurry och Kajsa hängde just då någonstans bakom vallokalen, ovetandes om mitt tillstånd. På väg mot bilen svartnade det mer och mer för ögonen och till slut var jag helt blind. I mitt förvirrade tillstånd fortsatte jag mina steg mot där jag trodde bilen stod på ett ungefär. När jag insåg att jag helt blind inte skulle kunna hitta bilen, gav jag upp och föll till marken a la dramatik. Troligtvis svimmade jag där och då om än i några sekunder. Omtöcknad hörde jag snart hur det sprang fram några kvinnor och män och min arm blev omruskad. ”Hallåååå!”. Jag fick fram ett ”Jag är vaken”. De ropade på Herr Kurry som kom fram och förklarade att det här var ganska vanligt, att jag är gravid och har sinnessjukt lågt blodtryck.

Vi det här laget låg jag och ville sjunka genom jorden. Det finns inget pinsammare än att svimma in public. Till slut kunde jag resa mig för att sätta mig i bilen och vi åkte hem. Rösta hann jag inte göra. Istället måste jag någon gång i dag åka tillbaka och möta de funktionärer som hjälpte mig. Och jag bävar. Det spelar ingen roll att jag inte kunde hjälpa det. Och det spelar ingen roll att det har hänt mig ganska ofta. Det är fortfarande lika jobbigt pinsamt varje gång och jag känner mig svag och vek och dramatisk. Att vara gravid är verkligen från och till helvetet på jorden.