Egentligen har inte jag hängt med i debatten om Björklunds elitklasser, så jag ska inte uttala mig om det så mycket. Däremot har jag synpunkter på skolan. Jag tror nämligen inte vi varken kan se något positivt i varken elitklasser a la Segregering, eller sosseskolan a la Alla är vi likadana, så länge vi ser på elever utifrån givna roller. Och framför allt, så länge vi inte har resurser att ha en individuell plan för varje elev. För det är vad jag tror behövs. Varje elev ska ha en speciellt utformad plan för dess fortsatta skolgång.

När jag gick i lågstadiet upptäckte min lärare att jag var bra på stavning. I samma veva upptäcktes att jag var dålig på matte. Jag fick gå till speciallärare för mina tillkortakommanden i matte, och jag blev uppmuntrad att skriva. När alla andra låg på Äppel, låg jag på Päppel. Jag var den enda som inte skrev berättelser som började med ”Det var en gång…” Det var alltid mina berättelser som alltid fick läsas upp. Mitt självförtroende var på topp. I mellanstadiet fortsatte man se att jag hade skrivskills. Mina berättelser blev avancerade, morbida, men fortfarande populära. Jag använde ord som ingen annan kunde. Jag bestämde mig för att bli journalist när jag blev stor.  Samtidigt gick det dåligt i matte. Jag fortsatte gå hos speciallärare, men jag tror inte att det hjälpte mig så mycket. Jag fick inga uppenbarelser. Tvärtom tyckte jag att det var skitjobbigt att jag trots ensam elev med tålmodig lärare, fortfarande inte kunde ge rätta svar.

I sjätte klass infördes någon slags reform om att lektionerna inte skulle vara uppdelade i ämnen. Tvärtom fick vi varje vecka planera hur mycket i varje ämne som skulle vara färdigt till slutet av veckan. Det krävde mycket av oss. Och det krävde att läraren hela tiden fanns tillgänglig för att ge den ena eleven hjälp med ett mattetal och en annan elev med ett stavningsövning. Roliga timmen avskaffades. Killarna bråkade med lärarna och de tuffa tjejerna var kaxiga.

I högstadiet började jag i musikklass. Jag började i en helt annan skola än den som mina gamla klasskompisar gick i. Musikklasserna hade i snitt högre betyg än andra. Nu ställdes ännu högre krav. Jag fick en lättare mattebok och gick hos speciallärare. Hon sa ”Nixpix!” varje gång jag svarade fel och jag ville strypa henne. Lite konstruktiv hjälp tack! Helt plötsligt var jag heller inte bäst på noveller och berättelser. Nu syntes jag inte längre. Nu kunde inte mitt självförtroende vila på de skillsen. Vi var många i klassen och mina lärare såg mig inte. På kvartsamtalen var jag den som skulle behöva vara lite mer muntlig. Och förlåt mig, men det är det värsta man kan säga till en elev. Ska jag vara mer muntlig, så ge mig de verktygen då! Uppmuntra mig! Uppskatta mig när jag brölar lika högt som en kille! Tillåt mig att ta för mig. Se mig! Låt mig vara en individ, inte en tjej! Jag var den med hög arbetsmoral, men återkommande IG i matte och fysik. Inget sades om mitt skrivande. Jag var inte bäst, och jag bestämde mig för att inte bli journalist.

Tjejerna fick sitta på bänken på gympan när de hade mens. Det ställdes inga krav på oss tjejer när det kom till fysiska ämnen. Allt handlade om tävlingar och bollspel. Killarna fick sätta agendan. För dem handlade det om att vinna, vara bäst, visa sin styrka. Läraren accepterade det, tjejerna fick lov att acceptera det. Låta killarna vinna, vara passiv och låtsas ha ont i magen för att de hade mens. Killarna blev starkare, tjejerna förblev det svaga könet.

På sexualundervisningen lärde vi oss hur barn blir till och hur man sätter in ett pessar. På historian lärde vi oss om krig och kungar. Historia var det värsta jag visste och är fortfarande. Jag förknippar historia med kungar. Och jag kan inga kungar. Jag kan inte ens namnet på vår nuvarande. För att citera Nour El-refai: ”Och gamla feta gubbkungar som vi tvingades lära oss namnet på, trots att de inte uträttat ett skit för världen. Ingen gav mig tillräckligt bra argument för att få upp mig klockan halvsju varje morgon för att lära mig att Magnus jävla Ladulås satte lås på lador.”

Den bråkiga killen förblev bråkig och fortsatte ha dåliga betyg, för att ingen orkade ta reda på varför han var bråkig och hade dåliga betyg. Han var ju kille. Ingen ifrågasatte tjejen som hade mens varje gång det var gympa. Mens var alltid ett problem, ett alibi. Ingen såg någon lösning, till exempel duschbås och mörkt kakel istället för öppna duschar och helvitt kakel. Istället fanns kraven på hennes tystlåtenhet och passivitet. Den förkrossande förnedrande tystnaden när en tjej drog en skämt inför klassen, blev beviset på att epitetet clown och bråk är killens.

Jag tror att skolans gamla tänk om världens och våra rollers beskaffenhet, krockade med oss åttiotalisters uppväxt. Vi fick med bröstmjölken lära oss att ta för oss, vi ville synas till varje pris och var och varann ville ”jobba med media”. Kvartsamtal började heta utvecklingssamtal och Småstjärnorna var poppis på tv. Det individualistiska och fria, blev en form av kulturkrock när vi tvingades handskas med skolan och de färdiga mallarna. De enorma kraven på att prestera, blev flickornas lott. Talanger uppmuntrades inte. Det fanns inte tid eller resurser. Individuella planer som tryckte på att utveckla eleven och ge henne eller honom motivation att kämpa, fanns inte. Istället uppmärksammades du för dina brister. In i mallen med dig! Och även om det var ett tag sen jag gick i skolan så tror jag att det är så det fortfarande ser ut. En elitklass uppmuntrar likt Darwins tes, enbart de starkaste till att överleva och lyckas. Resten är gråskalan som har alternativet att kämpa sig blå för att hålla sig över ytan och för att få en chans att bli sedd, eller släppa allt vad skola och utbildning heter.

Man kan inte köra med klyschor om individualism och alla är vi unika, så länge vi inte följer det. Varje barn ska ha rätt att bli sedd och uppmuntrad att utvecklas för en eller flera saker de behärskar – från förskolan till gymnasiet. Läroplanen är säkert jättefin och menar att se till varje elevs behov. Men skolan vill gärna vara modern, se till individen, trots att den ligger långt långt efter i det gamla sosseträsket. Skolorna krockar med vårt moderna liv, med mottot som säger att vi är fria att göra vad vi vill. Hade vi varit så fria, så hade inte elever behövt styras in i mallar. Och då hade inte elever känt sig som freaks i skolan för att de försökt leva efter devisen Var som du är.