Jag lyssnade nyss på Knattetimmen i P4. En mamma ringde in och undrade hur hon skulle ställa sig till sin 6-årige son som ”bara ville ha tjejkläder”. Hon sa att de försökte bemöta det så mycket som möjligt och skaffade klänningar och så vidare. Experterna på radion sa att världen ser ju ut som den gör och det finns en risk att han blir retad. Kanske kan han syssla med detta hemma? Spela tjejroller i teatrar?
På ett sätt förstår jag vad de menar. Världen ser ut som den gör, killar och tjejer är uppdelade och blir utpekade om de sticker ut från mallen. Främst pojkar som anammar tjejattribut. Jag förstår också oron. Är barnet inte starkt i sig själv kan det få ett helvete. Frågan är; vilkas är ansvaret att förändra världen, om vi nu egentligen inte står ut med den? Borde inte den börja med pojkar som inte bryr sig om mallarna, vill vara glittriga och ha klänningar? Vad säger de som högljutt påpekar att pojkar måste få vara pojkar och vice versa, att man inte får prägla barnen, att de måste få göra som de vill? Skulle de stödja den här pojken?
Ska man också anta att barnet inte kan tackla omvärlden? Ska man verkligen uppmuntra honom till att bara syssla med de här ”lekarna” hemma? Då har man ju faktiskt inte gjort någonting för att ändra omvärldens syn. Snarare har man gjort tvärtemot. Grundvärderingarna är väl att bejaka och uppmuntra barns intressen.
Mitt råd är i varje fall inte att uppmuntra pojken att bara syssla med det han vill hemma. Hans självförtroende stärks inte av att han göms undan. Snarare blir han ett levande bevis på att man inte får vara den man vill vara. Att han är den som är konstig. Pojken verkade inte ha problem att få kompisar heller. Så de accepterade ju honom precis som den han var. Hoppa på det tåget då! Det är inte barn som hittat på reglerna. Barn är fördomsfria tills vuxna kommer och styr dem. Mitt råd är att låta honom göra precis det han vill. Stöter föräldrarna på problem är det upp till skolan, de vuxna att träffas och ta ett snack.