Jag tittade på Livet på BB nyss och blev så irriterad på alla blivande mammor som skrek av smärta. Och kom att tänka på hur jag aldrig skulle klara av att jobba som barnmorska. Inte för att det är läskigt, inte för att jag inte vill se kvinnor med ansikten förvridna av smärta. Utan för att jag skulle totalledsna på alla kvinnor som skiter i hur barnmorskorna mår. Som skriker rakt ut. Som inte lyssnar på instruktioner. Som gnäller. Som vill åka hem. Som vägrar ta bedövning men inte lyckas klara situationen utan den. Visst, säkert fantastiskt med att få förlösa små bebisar, men ärligt talat, hur länge kan det vara fantastiskt? Tänk att vara på allmänt dåligt humör och sedan tvingas stå och peppa en kvinna som skiter i vad man säger. Som ska se till att den eventuelle pappan bredvid mår bra. Att dagarna i ända tvingas vara förstående inför någon som inte ger en ett skit tillbaka.

När det är min tur ska jag vara en mönsterföderska ännu en gång. Jag ska inte gnälla. Jag ska inte skrika rakt ut, jag ska lyssna på vad barnmorskan säger och jag ska koncentrera mig på (den fruktansvärt överjävliga) smärtan och inte tycka synd om mig själv. Jag ska föda mitt barn, sen ska jag gulla med det, äta och tacka för den goda mackan och sedan vara enormt tacksam för att barnmorskan tog hand om mig och sedan önska henne en fortsatt trevlig dag/natt. Tänk vad skönt för en barnmorska som kanske vaknat på fel sida.