Människor som inte vill kalla sig feminister har ofta ganska många argument för varför. De politiska åsikterna handlar oftast om att man inte är en rödstrumpa. Andra åsikter som förs fram är att ”feminism har fått en sån dålig klang”, eller att man tycker att det är ganska jämställt i Sverige. Vad jag har förstått har de flesta faktiskt en ganska klar uppfattning om vad feminism är. Är det inte pure manshat, så är det i alla fall ett väldigt tydligt ställningstagande och något man hela tiden måste visa upp.

Det handlar inte så mycket om att tolka sin egen feminism. Hitta en orättvisa baserat på kön och sedan prata om den i feminismens namn. Som om man inte är en riktig feminist om man ogillar Gudrun Schyman. Eller röstar blått.  Ofta låter det: ”Jag är inte feminist, men…” Lite grann som det låter när man säger ”Jag är inte rasist, men…”. Som om det är lika illa att vara feminist som rasist. Å andra sidan. Dessa kategoriseringar kanske behövs ibland, i alla fall när det kommer till rasism. Man är faktiskt inte rasist bara för att man har åsikter om invandringspolitiken eller om islam. På samma sätt är man kanske inte feminist för att man tycker att kvinnor och män har lika värde. Minsta gemensamma nämnaren brukar vara om man svarar ja på dessa två frågor: 1. Anser du att kvinnor är underordnade män? 2.Anser du att detta förhållande bör ändras?

En feminist borde enligt mig anse att det existerar ett patriarkat i någon form i alla samhällen. Därefter tycker jag att man måste vara fri att uttrycka sin egen ståndpunkt. Det gör jag. Just därför anser jag mig i feminismens namn faktiskt tillstå att vi feminister har en del att ta till oss från kritik utifrån. Alltså seriös kritik. Till exempel att vi inte bara i förbigående kan erkänna att det finns former av mansdiskriminering. Och samtidigt säga att män faktiskt måste gå ihop och ställa sig på barrikaderna med oss. Kallar man sig för feminist i bemärkelsen att både män och kvinnor tjänar på ett jämställt samhälle, ja då ligger faktiskt bevisbördan på oss. Då måste vi faktiskt skandera lika högt för män och vad de förlorar på ett patriarkalt samhälle. Självklart krävs massor från männen också, men ibland kan även jag se att det slår över ibland.

Nu finns det väldigt mycket oseriös kritik också. Från de som inte kan skilja på feminism och feminism och tror att en radikalfeminist är lika med en radikal feminist, lika med en som hatar män. Är det över huvud taget någon som vet att radikal betyder rot på latin, och i det här syftet handlar om att man söker ursprunget till kvinnors underordning?  De oseriösa kritikerna har inte vi feminister något ansvar till att bevisa någonting. Och däri tycker jag det finns en väsentlig skillnad. Feminister kan inte slå ifrån sig all kritik och mena att dessa inte har nån koll. För att något ska kunna överleva behöver det utvecklas. Och släppa in ny luft. Men där går också gränsen.

Jag ska berätta om varför jag är feminist. För det första är min filosofi att könsrollerna skiljer oss mer åt än vad könen gör. Det vill säga, jag tror att det finns biologiska skillnader, men jag är osäker på vad skillnaderna gör för nytta i vårt moderna samhälle. Varje dag, i tidningar, tv eller ute ser jag någonting som visar att skillnaderna är påtagliga och onödiga. Till exempel kvinnor som tar mest ansvar för städning. Män som tar mest ansvar för ekonomin. Kvinnor som ska raka benen för att tv-reklamen säger det. Små pojkar och flickor som inte kan leka med varann utan att får höra nåt om ”kära i varann”. Att jag varje dag hittar något att anmärka på  vad gäller kön och könsroller är vad som enligt mig gör mig till en feminist.

Varför är inte du feminist?