Hear, hear.

Jag vill ju i och för sig tro att Katrin är ironisk, men det finns en poäng i kritiken mot inlägget. Det där med ”nuförtiden” och ”förr i tiden” och hur vi får för oss att vi lever genom vårt arv och liksom lider när vi tvingas ändra det. Som om vi satt ihop med vårt förflutna. Men det gör faktiskt inte så jävla ont när knoppar brister.