Det finns numera en regel som säger att man inte får låsa in vårdtagare på demensboende. Man behöver inte ha helt öppna dörrar, men för den som vill gå ut, ska möjligheten finnas, till exempel med ett kodnummer skrivet i närheten av dörren. Om en vårdtagare vill gå ut, är personalen skyldig att följa med ut.  Inte heller får en vårdtagare sitta fast i en rullstol med remmar eller spännen. Teknik får inte ersätta personal, menar man. Ja det är en jävligt fin tanke. Men kanske någon på Socialstyrelsen kan tänka sig att jobba en dag på ett demensboende. Jag är ganska säker på att man efter cirka en timma skulle kommit fram till att:

1. Underbemanning på vårdinrättningar är mer vanligt än ovanligt. Blir du tvungen att följa med en dement ut för att du är skyldig, så lämnar du andra vårdtagare utan tillsyn.
2. En dement person vet ofta inte vad den gör. Att sätta den dementas vilja framför något annat är att skapa kaos.

För en som jobbat med dementa eller känner en anhörig, vet att det är ett ganska ovärdigt slut på livet. Upprepningar och frågor, viljan att komma hem till mor, ilska, oro, förvirring, rastlöshet, apati. Allt i en enda salig röra. Det finns såklart olika grader beroende på hur långt sjukdomen skridit. Men låsta dörrar är inte för att personalen ska få dricka sitt kaffe i fred. Det är för vårdtagarens bästa. Tycker Socialstyrelen att det är mer värdigt att antalet förvirrade patienter på villovägar ökar? För det händer både regelbundet och kommer eskalera om inte personalen får förtroendet att veta vad som är bäst för sina vårdtagare. Självklart ska deras arbete utredas om det finns fog för det. Det finns ju skräckexempel på hur personal betett sig mot de gamla. Men som sagt, deras arbete ska utredas om det finns en anledning till att utreda. Annars är det upp till dem där uppe att skapa drägliga arbetsförhållanden och värdig levnadsstandard för de äldre. Och det gör de inte.

Som sagt, tanken är fin. Det hade väl varit fantastiskt om varje vårdtagare fick gå ut precis när den ville. Men det fungerar inte i praktiken så länge det inte finns tillräckligt med personal. Vårdpersonal får så mycket skit för hur lata och bittra de är. Hur de prioriterar kaffe framför jobb, fast rast är en rättighet även med underbemanning. De får skit från anhöriga för att de inte duschar sina vårdtagare. Samtidigt säger de fina reglerna från naiva förståsigpåare att inget får ske utan vårdtagarens vilja. Har personalen duschat någon mot dennes vilja, ja då får hon skit för det. Är det verkligen rätt att de ska få ännu mer skit om de nu misslyckas med att hålla dörrar öppna?

När byråkrati styr de som arbetar på riktigt, ja vilka drabbas? Låsta dörrar handlar om vårdtagares värdighet och säkerhet. Underbemanning är inte personalens fel. De försöker bara hitta lösningar att kunna arbeta efter de förutsättningar som finns.  Jag är så less på pappervändare som inte vet någonting. Men det är klart, de som inte ser baksidan har råd att stifta hippieregler som inte stämmer överens med verkligheten. Det är så byråkrati håller nere lågstatusjobb.