Jag undrar vem jag för tillfället är mest trött på, mig själv eller mitt barn. De senaste dagarna har präglats av strider, gråt, raserianfall och gnäll. Från Kajsas sida. Jag å min sida har knappast uppträtt enligt pedagogerna, genom att vara lugn men bestämd. Hallå, jag är gravid och mina hormoner är inte att leka med. Jag som har en ganska kort stubin i vanliga fall, har lyckats halvera den, och det har sitt pris. Minst en gång om dagen är jag asförbannad och vill dunka mitt huvud i väggen. När hon gnäller säger jag ”Sluta gnäll!” När hon inte äter säger jag ”Ät nu!”. När hon inte gör som jag vill hotar jag. Hur tror ni att det går? Mitt trots och mitt kontrollbehov vs Kajsas. Det går dåligt. Jag är en dålig förälder. Mitt emellan står en stackars Herr Kurry som försöker ha förståelse för mina hormonspel som jag vägrar kontrollera. Samtidigt som han ska försöka vara en god far och inte gå ner på min nivå.

Vi är två monster och hennes jävla humör kunde inte ha kommit mer olägligt. Jag vill ha mitt jävla humör ifred och inte råka projicera det på någon som inte ens är tre år.