När jag läste det här kom jag att tänka på vad som hände mig i julas. Jag var inne på banken någonstans i Stockholm för att stänga ner ett konto. Det var stora problem med att stänga ner det, jag behövde en gammal bankbok och så vidare och av någon anledning var jag tvungen att ringa min bank för mitt clearingnummer (jag fattar inte hur jag i flera år kunnat mitt kontonummer utantill, men inte clearingnumret). Detta gjorde jag en trappa ner, vid ingången, i en stor, tom hall. När jag var färdig gick jag upp till bankmannen igen och skulle ta fram mitt id-kort. Då märkte jag att min plånbok var borta. Jag hade haft den tio minuter innan, men nu var den helt borta. Min snälle och tålmodige bankman bad mig att gå ner dit jag varit förut och titta. Säkert fem gånger upprepade jag samma procedur, gå upp och ner för trappan och titta på exakt samma ställe där jag suttit tio minuter innan.

Sur som fan var jag. Ännu surare blev jag när bankmannen hela tiden sa ”Men den ligger nog i närheten ska du se. Leta lite till så ska du se att du hittar den.” Det var ju vänligt menat, men allt jag tänkte var att det är nån jävel som har snott min plånbok inne på er bank. Sluta få det till att det är jag som bara inte ser den.

Så efter idogt letande, med tilltagande svettningar gick jag ut från banken för att spärra mina kort. Precis innan jag slog numret tänkte jag att jag går in en gång till som för att fastslå att plånboken var borta. Jag gjorde en snabb blick in i hallen igen, där jag letade de senaste tio gångerna. Vad ligger där? Plånboken. Mitt på golvet, fullt synlig, omöjlig att missa. Jag sprang in och slet den åt mig. Gick upp till bankmannen igen och utopade ”Det är ett julmirakel!” På riktigt sa jag det och bankmannen log snett åt mig. Han hade ju fått vatten på sin kvarn, jag hade inte letat ordentligt. Men för mig är det där fortfarande ett mysterium. Kunde jag ha drabbats av en sån blind fläck att jag inte såg plånboken de första tio gångerna? Eller var det nån som jävlades? Nån som snodde den, men insåg att den inte var så mycket värd, jag hade ju noll kontanter. Eller nån som i sista stund ångrade sig?

Jag tänker ofta på det här och kan inte komma fram till nån logisk förklaring. Det troligaste är förstås mitt eget tillkortakommande. Att bankmannen hade rätt. Den ologiska förklaringen är att det var ett julmirakel. Den tredje förklaringen är naturligtvis att nån jävlades. Jag väljer att inte ta mitt tillkortakommande som förklaring i alla fall.