Jag läste en ganska bra analys av Sex and the city. Läs från sida 68. Nog för att serien är ganska sönderanalyserad, jag har länge letat efter en riktigt bra analys och som faktiskt kokar ner argumenten Starka kvinnor som har sex, till Förklädd konservatism. Jag menar, man får tycka om serien hur mycket man vill, men kom inte och inbilla mig att kvinnor och sex framställs på ett sätt som frångår normerna. Jag tror absolut att serien var nytänkande när den kom och utgick från kvinnlig sexualitet. Det är jättebra. Och jag gillar konceptet singelkvinnor, vars främsta mål INTE är att skaffa barn (även om de mer eller mindre kärlekstörstar). Men om man kikar lite närmare så är det ju ganska mycket i serien som förpassar kvinnan tillbaka till kvinnomallen.

I analysen tar man upp Samanthas roll, den minst pryda i gänget, och menar att allt hon gör egentligen ställs i relation till de andra och de andras reaktion på vad hon gör. På så sätt fortsätter Samantha vara den extrema, ”slampan”. Hon har alibi för att vara outrageous, för hon fyller en speciell roll. Men det är fortfarande mer eller mindre onormalt, ställt till exempelvis Carrie, som visserligen gillar sex, men på ett mer mjukt sätt, det normala sättet.

Jag minns en scen i första filmen av SATC, när det drogs upp att Miranda inte rakade bikinilinjen. Jag hatade den scenen. Jag tror visst att man försökte få det till att kvinnor inte behöver raka sig, men istället framställdes Miranda som ett freak, som en onormal. Visst, låt håret växa men då kommer du bli utstirrad av dina väninnor. Alla som i serien gör något utöver det ”normala” blir föremål för speciell behandling. På så sätt visar man tydligt att kvinnor inte alls är fria att göra vad de vill. Och jag blir så irriterad på att man använder just argumentet starka fria kvinnor. Serien är ju inte direkt producerad i sann public service-anda. Nu ska ju serien vara bred. Smalhet är ju trots sin välmening inget som genererar klirr i kassan. För att något ska bli stort måste även nytänkande innehålla sagor folk känner igen. Annars riskerar bolagen för mycket. Men jag tycker inte man ska förneka att allt är bara ett marknadsanpassat alternativ till modern debatt om kvinnors frigörelse. För det kan ju i rimligetens namn aldrig bli äkta eller sanningsenligt.

Kvinnorna i serien står inte på min sida. Jag känner inte igen mig. Jag har aldrig ägt flera par skor samtidigt. Jag är inte intresserad av märkeskläder. Jag ringer inte efter en man om jag hittar en mus i mitt hem. Jag tycker inte om handväskor, och jag föredrar inte taxi före promenad ”för att jag har höga klackar”. Jag känner inte igen mig i seriens sätt att skildra kvinnlighet. Och ärligt talat, hur många kvinnor känner egentligen igen sig? Visst är serien underhållande och glad. Men eftersom den inte får ses som bara underhållning, utan måste framstå som något halvt feministiskt berättigat för att man ska ha ett gokänt alibi att gilla den – tja då har jag faktiskt ganska många argument för att inte titta.