Jag har tjatat om det här förut, men jag måste göra det igen. Är bara så frustrerad.

Det finns en jävligt tydlig dikotomi mellan storstad och landsbygd. Alternativt storstad och förort. Jag märker ett klart förakt bland exempelvis mina klasskompisar, som uttrycker det bredaste förakt mot landsbygd som automatiskt blir ”landet” eller ”håla”. Samma människor gastar om felet i marknadshyror, med argumentet att det är fel att lägenheter i attraktiva områden blir dyrare och därmed ökar segregeringen bland människor (jag är också emot marknadshyror). Ja men uppenbarligen spelar det ju roll vart man bor. Uppenbarligen gör man skillnad på folk och folk. Samma människor talar varmt om att man måste upptäcka världen och ge sig ut. Men uppenbarligen finns ingen värld utanför storstaden. Utanför det riktiga livet. Man kan komma och gästspela på olika platser, men det riktiga livet är alltid storstaden. Det är enligt mig exakt samma inskränkthet som den man föraktar hos landsortsbor. Tidningar och magasin späder på normen. Storstaden och helst Stockholm är alltid centralplatsen. Där bor de riktiga människorna.

Jag hör nästan dagligen nedvärderande ord om landsortsmänniskor som inavlade outbildade, ojämställda white trash-folk. Och jag blir så less på hyckleriet. Och visst har jag hört samma nedlåtande ton av landsortsbor. Så nedlåtande att man blir mörkrädd. I Stockholm bor karriärsfaschister och i Stockholm blir man rånad. Främst i norra delen av Sverige verkar det finnas en tradition av att förakta främst stockholmare. Där familjelivet är det riktiga livet. Där kvinnoförnedrande skämt att de riktiga skämten. Något som är ohyggligt inskränkt och löjligt, främst eftersom många sätter prestige i att vara sviniga, epa-traktor och ölmageälskare. Men i storstäderna sätter man å andra sidan prestige i att vara modern och tolerant. Och däri ligger hyckleriet.

Det spelar stor roll vart i Stockholm man bor också. Även om man tjatar om de rikare delarna av stan som något förjävligt, kritiserar man inte alls på samma sätt det märkliga i att det bara kan skilja några kilometer från olika samhällsklasser och människotyper. Mullemys-var-unik-precis-som-alla-andra-söder vs pälsjackeöstermalm, exempelvis. Varför finns ingen debatt om det typiska klasstänket i en så modern stad som Stockholm? Varför är det så jävla ok att förakta det som man aldrig själv varit en del av, samtidigt som man väljer att inte se det man är en del av och skaffar sig snygga högskolepoäng om människors lika värde? För visst ligger det tradition och uppfostran i oliktänkade på landsbygd-storstad. Det måste härstamma från något. Och min gissning är att det är i industrialiseringen och inflyttningen till städerna i början på 1900-talet.  När det skapades ett uppror från arbetarna som kände sig utanför samhället, som var en böld som var besvärande och pinsam och inte kunde föra sig i de nya fina hygieniska och nyktra kretsarna. När de reste sig och tvingade människor att erkänna dem som lika värda. Jag tror den stoltheten finns kvar hos de så kallade arbetarna. En stolthet sprungen ur ett mindervärdeskomplex och den ständiga kämpandet för att hävda sig och sin rätt. Och jag tror det tänket finns kvar i hela svenska folket, fast man förnyat sig och antagit bättre värderingar om allas lika värde. Men grundtänket finns kvar. De sociala grupperna finns kvar. Det finns arbetare i både städer och på landsbygden, men de som bor utanför städerna har allra minst status. Och det finns en ovilja eller ett slags förnekande i att vilja ändra på det. Bortsett från små gröna vågor där det blir modernt att ge sig ut i de röda stugorna och odla morötter och ta det lugnt. Och även där blir skillnaden stor. För följer man trenden ska man vara en fullfjädrad hippie. Inget jag-har-en-mac-och-fulltecknad-almanacka-men-bor-ändå-i-en-röd-stuga. Det är mer Jag-kör-eco-fullt-ut-och-har-inget-rinnande-vatten. Så oavsett trender så finns tänket kvar: en landsbygdsbo skiljer sig från en stadsbo.

(Jag ska tillägga att jag inte på något sätt föraktar storstadsbor eller storstaden överlag. Jag är förtjust i Stockholm, jag gillar att befinna mig där. Jag hyser inget allmänt förakt mot stadsbor bara för att de är stadsbor. Jag skulle kunna skriva en text om föraktet från landsbygdsbor också, tro mig. Och jag menar inte att dra alla över samma kam. Men i generella termer och utifrån vad jag själv upplevt vill jag beskriva det så här, för det är något jag känt av den tiden jag pluggat i Stockholm.)

Landsortsbor är marginaliserade. Ingenting utgår ifrån landsbygden. Ingenting är normerande på landsbygden. Trivs man där klumpas man automatiskt ihop med det allmänna landsortspatrasket. Pengar satsas inte på för att få folk att flytta från storstaden. Eller på att bygga ut kollektivtrafik. Eller på allmänna nöjen för unga. Landsortsbor är marginaliserade och sluta förneka det, storstadsbor.