Vi säger att vi älskar det annorlunda. Vi vill bejaka det som är annorlunda, spännande, och som inte faller inom någon speciell norm. Vi älskar när Paul Potts och Susan Boyle visar för världen att de inte alls är freaks, nobodys. De fick dispans att leka på de betydelsefullas arena och vips svämmar världen över i lovord. Vi säger haha, där fick de allt de som inte trodde att han var något. Och Oh, oh vad hon är fantastisk, jag blir bara så rörd! Tv älskar att spela på människors förutfattade meningar och den världssyn vi blivit inpräntade är den rätta. Det hela blir så himla pinsamt bara, eftersom vi har glömt bort att det är vi som är mobben. Det var vi som aldrig såg den där pojken, och det var vi som inte gav honom en chans, det var vi som lät honom vara en nobody. Det finns inga dom. Och det finns inget Där borta i Vellinge. Det finns inget inavlat Bjästa. Vi tycker bara att det är enklare att skylla på något annat. Att skylla på mobbare, på förorter, fastän alla problem bara är big ass samhällsproblem. Inskränktheten bor i människor, inte i platser.

Att vi inte kan acceptera någon förrän vi vet att vi inte har något att förlora på det, beror på vår fantastiska tilltro till elitismen. Allt som någonsin bestämts av byråkrater och bildade människor, ger vi fortfarande tolkningsföreträde. Deras bestämmelser och fina ord är vår sanning. En anka är alltid en anka. På så vis kan mobbaren aldrig vara den som sitter vid ett blankpolerat skrivbord och bestämmer saker. På så vis blir rasism aldrig rasism förrän en kommungubbe uttalar det. Då blir aldrig Paul Potts och Susan Boyle accepterade förrän de visat sig vara någon. Och i Bjästa försvarar man våldtäktsmän. När det kommer till det fantastiska homogentänket ”Vi” är det ändå bara vissa som erhåller ett medlemsskap. Där finns aldrig fula ord som rasism, mobbning, sexism eller inskränkthet. Det lämpas i perfekt tajming alltid över till ”Dom andra” och tadaa så står ”Vi” utan skuld.

Ja ursäkta mig, men jag tycker bara att människor är så jävla dumma ibland.