Jag har verkligen tappat stinget. Och självförtroendet. Just nu tampas jag med tankar om jag verkligen valt rätt utbildning, om journalistik verkligen är något för mig. Om jag är smart nog, om jag är framåt nog, om jag har det rätta virket. Troligtvis är detta något som alla studenter går omkring och funderar på ibland, men jag förstår inte varför självförtroendet var tvunget att gå och gömma sig samtidigt. Allt skrämmer mig. Allt känns ouppnåeligt, jobbigt, svårt och inte alls passande för mig. Den lilla tanten inuti mig har vaknat till liv. Tanten som vill att jag ska traska på i invanda skor och inte bege mig ut i för stora marker. Tanten som bundit mig med ett gummiband och slungar mig tillbaka i soffan framför kära gamla tv-program och väl igenkända miljöer.

Imorgon ska vi leka tv-studio. Jag ska agera bildproducent-assistent, dvs jag ska trycka på knappar. Det ger mig ångest. Jag vill inte göra fel, jag vill inte vara den som gör bort mig. Det kommer säkert inte vara svårt, jag ska ju som sagt bara trycka på knappar, ångesten är troligtvis (förhoppningvis) helt obefogad. Och det är det som är så jobbigt. Min ängslan över allt. Ältandet. Otryggheten. Och hur ensam jag känner mig i otryggheten. Ovuxen på något vis. Jag vill ha en mentor, någon som kan hålla mig i handen och säga att allt är bra och tala om för mig hur duktig jag är. Eftersom den lilla tanten hindrar mig från att klappa mig själv på axeln.

Snälla, goa lilla självförtroende. Du är det enda jag har. Kom tillbaka.