Jag har tappat stinget och det skrämmer mig. Det beror på att jag har gått i fällan.

”Men sluta nu” får jag höra när jag uppmärksammar en liten orättvisa i en mening, i en artikel, på tv. Så nästa gång tänker jag mig för. Jag struntar i att outa det där jag vill säga. Vad fan, vad har vi att gnälla på här i Sverige? Och visst finns det diskriminering mot män, borde jag inte uppmärksamma det också? Och, jag kanske inte ska ropa för många gånger, då slutar någon lyssna. Ingen vill väl vara jobbig. Ingen vill väl vara ett plagiat, en papegoja, ett jävla offer. Så jag tystnar. Jag säger Ssssch, till kvinnorna i P3 som snackar kvinnliga förebilder och feminism. Tänk på vilka arga mejl ni kommer få. Tänk på alla män som inte får vara med på barrikaden. Sluta bråka, sluta vara så jobbiga, sluta prata genus hela jävla tiden.

Vet ni vad jag tror min plötsliga svaghet beror på? Att jag hela tiden får höra om starka kvinnor. Stärkande av kvinnor. Hur många gånger kan det talas om starka kvinnor innan begreppet urvattnas? Den kvinnliga styrkan finns tydligen inte där från början. Vi medicineras. Och jag tror att jag medicinerats så pass länge att jag blivit immun. Jag bryts ned istället. Tystnar. För så länge kvinnor medicineras riktar vi inte heller så mycket fokus på att förändra historieböckerna, på att mobilisera äkta engagemang mot orättvisor som drabbar ofria kvinnor. Så länge västerländska kvinnors självförtroende ständigt måste matas har vi ingen kraft kvar att blicka utåt heller.

Så en sista kraftansträngning med anledning av 8:e mars gör jag genom att be på mina bara knän om att få slippa tjatet om att kvinnor är så starka och så bra och så fantastiska. Jag vill slippa käbblandet om mansdagar. Jag vill ha bränsle till att våga tro på det jag trodde på förut. Jag vill ha tillbaka den styrkan jag föddes med, inte den som tillsattes mig. Snälla.