Jag fick barn i ganska ung ålder, om man utgår från genomsnittet i storstäderna. (varför jag nu gör det, jag bor ju inte i en storstad). Ibland funderar jag på om jag skulle gjort allt i ”rätt” ordning. Om jag skaffade utbildningen innan, gjorde allt jag velat göra, och sedan skaffade barn när jag var färdig med allt jag velat göra, skulle jag ha stagnerat i mammarollen då?

Självutveckling är ju något alla ska ägna sig åt i dag. Man får inte vara nöjd förrän man nått det man absolut ville uppnå. Men blir man någon gång nöjd? Är själva avslutet när barnet ligger i magen och man uppnått den eftersträvansvärda kärnfamiljen? Blir det inte så att rastlösheten blir större? Är det kanske därför hemmafrubacklashen blivit så enorm; kvinnor som inte är nöjda och använder barnet som livsprojekt. Jag tycker mig nämligen se tendenser hos välutbildade mammor.

Missförstå mig inte. Barnen är livsprojektet när man väl fått dem. Barnen ska alltid alltid komma i första hand. Mitt barn är det absolut bästa som har hänt mig och om jag kunnat skulle jag ha självspruckit av stolthet för länge sen. Men då många kvinnor blir så uppslukade i mammalivet och osynlig för världen runt omkring sig att de inte ens vill lämna över lite föräldraledighet till papporna fast de har störst möjlighet, finns en anledning att fundera över våra ideal.

Jag är glad att jag valde att plugga efter att jag blivit mamma. Jag utvecklas och blir mer självmedveten och jag tror att det är nyttigt att min dotter ser det. Jag har inga stora krav på mig själv. Jag måste inte ha nått en storartad yrkestitel innan jag dör och jag har inga behov av att bege mig jorden runt. Däremot vill jag inte stänga de dörrarna någonsin. Jag ser fram emot att resa med min dotter när jag börjat tjäna ordentliga pengar. Jag ser fram emot att söka jobb och kanske till och med vidareutbilda mig. Men även jag är ett barn av självutvecklingneurosen. Jag vill aldrig vara nöjd. Jag är till och med rädd för att någonsin bli nöjd. För jag tror att det är där många kvinnor faller ner i barnlivsprojektdammen och strävan efter bekräftelse för världens bästa morsa. Hur många har jag inte hört säga att de vill hinna med allt innan de skaffar barn. Som om livet är slut då? Som om det är meningen att man ska nöja sig med mjukisbyxor och prata barnkräk och sätta bulldegar.

Ute på landsbygen finns en tendens hos kvinnor och män att aldrig vilja utvecklas, plugga vidare, resa. Jag säger inte att det är bättre än storstadsfenomenet. Tvärtom kan det vara något förödande. Däremot är jag förtjust i att den där pressen nästan aldrig finns utanför städerna. Pressen på att vara något, pressen på att ha en fulltecknad almanacka. Unga föräldrar är vanligast på landsbygden och det kan aboslut finnas nackdelar i det, man stagnerar och blir gammal i förtid. Fördelen är dock att många unga föräldrar fortfarande har planer på vad de vill få ut av livet. Jag är glad för att jag har fortsatta planer för mitt liv.

Jag ska aldrig någonsin starta en mammablogg.