Ikväll såg jag ett avsnitt av Trinny & Susanna. Ett par som gör om folk som de tycker är fula. Typ. Kvällens avsnitt handlade om en kvinna i armén som klädde sig på tok för slampigt. När förvandlingen var komplett hade hon en klänning som gick nedanför knäna och hårband. Programmets idé är att ge människor ett bra självförtroende genom att byta garderob. Min högst pk-osande åsikt om idén är – Du ingår inte i mallen för hur en kvinna/man bör se ut. Även om du är bekväm i hur du ser ut. Gör om, gör rätt!

Det här fick mig såklart att fundera över mig själv. Är jag bekväm i hur jag ser ut? För några veckor sen fick jag låna en kajalpenna av en kompis inför en utekväll. Jag har aldrig någonsin ägt en sådan. Jag har tyckt att det varit onödigt. När jag såg mig i spegeln stirrade två fint inramade ögon mot mig. Det var fint, jag såg pigg ut. Måste jag köpa en kajalpenna nu? Är det så här reklambranschen skapar behov hos kvinnor? Typ ”Visst kan du gå omkring och se ut som du gör, men varför inte bli lite fin när du ändå kan?” ”Vi tvingar dig att vilja vara fin”. ”Det finns en objektiv syn på skönhet.” 

Jag vet hur man kan göra sig fin. Jag vet hur man får till en good hair day och jag vet hur jag ska klä mig. Men frågan är måste jag? Bryr sig nån? Är jag tvungen? Svar: Nej! Jag är så rädd för att skapa mig det behovet. Behovet av att alltid vara fin, att alltid ha behå, att alltid vara fräsch och behovet av smink. Jag vill ha det valet. Jag vill välja att vara högst naturlig eller högst uppiffad. Och än så länge kan jag det.

Men jag blir oroad över tv-program som Trinny & Susanna som ständigt talar om för dig hur du kan förbättra dig själv, hur du kan sträva efter att bli snyggare, klä dig anständigare – passa in i mallen. Jag vill inte höra att jag hela tiden kan bli snyggare än vad jag är. Det enda jag vill höra, och det enda framför allt kvinnor behöver höra är att det är ok att se ut som en slampa, det är ok att se ut som en tant och det är ok att vilja stå framför spegeln. Det är ditt val!