Alex Schulman blev nekad att komma in på flera caféer med sin barnvagn i Stockholm. På det fjärde caféet fick han inte ens ta med sig bebisen in. Det var alltså inte barnvagnen som var problemet, utan själva barnet. Via den här bloggen kom jag åt Alex krönika om ammande mammor på offentliga platser. Han sällade sig så att säga till skaran idioter som inte tycker att mammors rättigheter sträcker sig till att amma sina barn i offentligheten – och därmed också till skaran som tycker de har rättigheten att glo på en ammande mammas bröst tills man får kväljningar. Detta skrev han för tre år sen och han kan mycket väl ha ändrat sig. Om han har gjort det ger det mig dock ytterligare en anledning att säga att om man inte har barn ska man kanske inte skandera så mycket om vad småbarnsföräldrar bör och inte bör göra på offentliga platser. Kort sagt – back off tills du själv är där och blir nekad saker för att du har ett barn. Alex blev en smula marginaliserad på grund av sitt barn och sprang i sann Linda Skugge-anda till medierna. Är det ok nu?

Nåväl. I sak håller jag med Alex. Det är illa att neka ett barn plats på ett café. Nu tycker jag att de flesta caféer är fantastiskt barnvänliga med microvågsugn, plastbyttor, barnmenyer och barnstolar. Vissa caféer är små och därför är det fullt förståeligt att de av utrymmesskäl och därmed säkerhetsskäl inte vill ha in barnvagnarna i lokalen. Det får man som förälder finna sig i om man har en bebis som sussar i vagnen, eller om man helt enkelt inte vill ställa den utanför – barnvagnsstölder är trots allt vanligt förekommande.

Men. Om man inte vill ha att göra med barn på ett café för sitt eget välmåendes skull, borde man kanske fundera på att vi har det lite för bra som kan kräva vår rättighet att slippa barn. Och utan att blinka tycka det är ok att exkludera vissa grupper som har lika stor rättighet till samhället som alla andra. Jag tycker inte om andra barn. Jag är inte barnvänlig och jag tycker barn är jobbiga. Men jag tycker högljudda fjortisar är jobbiga också. Jag avskyr bratungar och jag tål inte bullriga gubbar som breder ut sig. Jag skulle bara inte komma på tanken att tycka det är ok att få slippa dem på ett fik eller en restaurang. Den sjukt låga toleransnivån är ett tydligt tecken på översitteri. Och det vägrar vi erkänna. Vi är fullt upptagna med att propagera för lugn och ro när vi surplar på vår 40-kronorslatte.