Jag hade missat det där med modebloggaren Mogis samarbete med Aftonbladet, att gå på a-kassa i två veckor. När jag läste om det fylldes jag av både äckel och uppgivenhet. Nu är inte Aftonbladets idé något direkt samhällsomvälvande, snarare något uppseendeväckande och småroligt. Men att en innestadstjej som lever lyxliv ska komma till någon form av insikt på två veckor, hur skulle det gå till? Speciellt med en budget på 3770 kronor, som många inte ens har på en månad.

Jag gick in på Mogis blogg i dag och möttes av detta inlägg. Jag var tvungen att fråga vad det var frågan om, och jag var inte ensam. Hon fick mycket kritik. Något som är bra med Mogi är att hon svarar på kommentarer och kritik. Tyvärr fick jag och de andra kommentatorerna mer eller mindre Goddag yxskaft-svar, om att hon minsann älskar kläder och att hon i alla fall är ärlig, att hon byggt upp sitt företag ”from scratch”. Jag fortsatte fråga om syftet med att över huvud taget gå med på detta om hon fortsätter leva samma liv, med enda skillnaden att hon betalar de dyra stövlarna om en vecka istället för direkt i kassan. Det finns i skrivande stund fortfarande inget svar på den frågan.

Det som rimmar illa med hela detta spektakel är att Mogi under dessa veckor ska ge tips på hur man som ung inte ska hamna i arbetslöshetsfällan. Man ska tydligen kämpa. Och söka jobb.  Åh fan.

Så här va. Att komma med tips och idéer till unga människor kan aldrig vara fel. Men att inte ha grundförståelse för att alla inte är födda in i samma kontext och ha samma förutsättningar är både naivt och omoget. Hon visar tydligt den oförståelsen genom att leva samma liv som innan, med enda skillnaden att hon skjuter upp shoppandet i två veckor. Att säga sig vilja sätta sig in i en arbetslös situation, men i själva verket skita i det är ganska nedlåtande. Att låtsasförstå genom att skrapa på ytan och klappa på huvudet är värre än att stå för att man aldrig i livet skulle klara av att leva på lite pengar. Jag hade tyckt det var ok om hon mest såg det som en kul grej. Men förbarma sig över en grupp som hon gör, att komma med storslagna idéer om att man ska kämpa för att få ett jobb, att seriöst coacha, samtidigt som hon springer på NK och väntar på att de två veckorna med ”snål” budget är över, det är att krypa ett steg högre på hierarkitrappan. Och syftet var väl att göra tvärtom.

Varför över huvud taget använda sig av en tjej som Mogi? Det finns tusentals människor där ute som levt på existensminimum i flera år. De hade säkert kunnat slänga upp lite fotografier på makaronerna som fick utgöra middagen för fjortonde dagen i rad. De hade säkert också kunnat komma med jävligt bra spartips om hur man klarar sig från att inte svälta alltför mycket. Om nu Aftonbladets syfte var att unga skulle få ”tips”. De hade varit riktiga förebilder. Men Aftonbladet är inte intresserade av den riktiga misären. Låtsasfattigdom är enklare att ta in.

Håll ut Mogi. Om åtta dagar är stövlarna dina.