I onsdags var vi på en vansinnigt intressant föreläsning om postkolonialism. Jag har aldrig riktigt tänkt på vad kolonialism i stort innebar eller vad det fick för konsekvenser för resten av världen och för framtiden. Med postkolonialism menas i stora drag att påvisa effekterna av kolonialism; österlandet beskrivs som något främmande, exotiskt, annorlunda. Och därmed något negativt. Västvärldens liv och tänkesätt är det normala. Kolonialismen skapade dikotomier när man lät hudfärg och ursprung bestämma en individs egenskaper. De koloniserande tillskrev de koloniserade alla de egenskaper de själva inte ville ha. Den vite mannen blev normen för den normala och från vilken man skulle utgå. I filmer i dag är det alltid den svarte mannen som dör först i en skräckfilm. Det är den svarte mannen som är kriminell eller den som är annorlunda.

Läraren drog en parallell till Simone de Beauvoirs Det andra könet. I den patriarkala ställningen tillskrev mannen kvinnan de egenskaper han inte ville ha. Läraren trodde att Franz Fanon som var en av frontfigurerna för postkolonialism hade influerats av de Beauvoir.

Eftersom jag aldrig dragit paralleller mellan kolonialism och sexism och dagens strukturer fick jag en aha-upplevelse. Det föll på plats. Kvinnan beskrivs gärna som mystisk, annorlunda och i jämförelse med mannen – något negativt. Här vet jag att många protesterar, men en kvinna och en man ställs alltid i motsatspar och då mannen är normgivande blir alltid kvinnans egenskaper negativa och alltid i centrum för debatt. Det är kvinnan som ska ändra sig om något är orättvist eller ojämställt, inte mannen. En kvinna får gärna vara kvinnlig, bry sig om sitt utseende, städa och gå i högklackat. En kvinna får också ha lite skit under naglarna och byta däck på bilen. Det vill säga så länge hennes kvinnliga attribut inte glöms bort eller så länge man påpekar att hon är en kvinna som byter däck. Eller är en kvinnlig läkare, eller kvinnlig polis. Det typiskt kvinnliga är alltid lite sämre, det tycker både kvinnor och män. Det är coolare att ha många manliga vänner och det är fjolligt med en man som vattnar blommor. Egenskaper och attribut uppdateras och vi kallar oss moderna, men de mycket gamla förtryckande reglerna fortsätter upplevas som en sanning när vi diskuterar testosteron, biologi och manligt och kvinnligt. Naturen är fortfarande avgörande för hur en människa förväntas agera. Debatterna leder alltid tillbaka till naturen. (Här diskuterar jag såklart västvärldens perspektiv, i vilken vi egentligen ska vara fria och moderna)

Det är ju inget nytt att mannen är normgivande i samhället, det intressanta i det hela var parallellen med kolonialism och hur det tänket fortfarande styr oss moderna människor. Kanske är det bara jag som inte gjort den parallellen, men så har jag inte läst Det andra könet eller böcker om kolonialism heller.

I onsdags fick jag dessutom lära mig att Sverige var ledande inom forskning för rasbiologi. Grattis Sverige!