Jag satt och läste ett år gamla inlägg ikväll. Och förundrades. Hur en människa kan pendla så från höger till vänster är helt sjukt. Jag är så grymt inkonsekvent att man kan börja ifrågasätta om jag över huvud taget tänker själv, eller om jag bara snappar upp åsikter jag hört på stan och skriver ner dem.

Men det finns en fråga jag länge ställt mig, men aldrig fått svar på. Hur inkonsekvent får man vara? Får man liksom stå på olika ben i såna stora frågor som täcker upp en hel ideologi? Får man pendla mellan ideologier som är raka motsatser till varann?

Det här är så otroligt svårt att förklara, för egentligen har jag aldrig förstått hur en människa kan lyckas sätta ihop ett helt pussel som stämmer in och klaffar med en hel ideologi.  Vad är det med ideologier egentligen som man klamrar sig fast vid?

Jag är inte dum. Det har jag aldrig tyckt. Men väldigt ofta känns det som om jag är den enda som inte fattat att ens världsbild måste vara ett färdigt pussel. Och jag har i hela mitt liv tyckt så jävla mycket, haft så mycket åsikter och haft så mycket hetsiga diskussioner.  Sen har jag vänt. Utan att ha förstått var och när. Jag har bara vänt. Och det är det som har märkts så tydligt i bloggen. Den som har följt mig sen jag började blogga 2005 måste ha märkt vilka totalsvängningar jag har gjort.

Och jag känner mig så ensam om det. Självklart är det inget ovanligt att folk byter åsikter ibland. Men oftast är det ett konsekvent byte. Man byter och då byter man liksom inte en tröja, man byter en hel kostym. Jag kan byta tröja och strumpor, men inte jacka och byxor. Sen vill jag byta tillbaka tröjan men lämna ifrån mig jackan. Och jag har verkligen försökt att skaffa mig en världsbild som är komplett. Försökt argumentera för åsikter som passar med mina andra. Men jag har märkt att jag bara upprepar floskler som jag inte tror på.

Så jo, egentligen försvarar jag inkonsekvens. För jag tror det får en att utvecklas. Det gör att man aldrig slutar tänka, att man aldrig nöjer sig eller slutar bry sig. Jag tror att det är det jag är rädd för. Att jag ska sluta bry mig, att jag blir en marionettdocka. Just nu känner jag mig så väldigt levande, för jag har lärt mig att våga erkänna att jag har fel ibland. I min värld är ingenting statiskt. Och i min värld är det helt ok, men jag har full förståelse för att den inte går ihop för andra. Jag förstår att min inkonsekvens kan få folk att tro att jag inte är så bright. Eller rättare sagt har det tidigare fått mig att känna mig som ett ufo. Men jag har helt enkelt inte valt att ta snitslade banor.

Jag är faktiskt inte alls dum.