Jag gick med i facebookgruppen Nattknappen för ett tag sen. Tänkte inte så mycket på vad den innebar. Sen läste jag Lisa Magnusson och insåg hur mycket jag håller med.  Jag skrev det här på Facebook: ”Håller med Lisa. Kvinnor går på stan med särskilda premisser. Blir vi ännu en gång skuldbelagda om vi blir våldtagna och inte hade Nattknappen på speed dial?”

Erika håller inte med. Hon tycker att numret är perfekt för den som är rädd och vill gå ut.

Det jag alltså tycker är intressant och vill peka på är att Nattknappen inte bara vänder sig till kvinnor. Ändå är det efter googlande av Nattknappen bara kvinnor som diskuteras och som verkar ta till sig det här.  80 procent av dem som ringer är kvinnor. Till och med Magnusson använder sig av kvinnor när hon skriver om Nattknappen. Den är alltså ett symptom och ännu en konkretisering och legitimering av kvinnors rädsla.

Man pratar aldrig om mäns rädsla. Män pratar aldrig om mäns rädsla. Kvinnor pratar aldrig om mäns rädsla. Istället skrattar man åt den. En man får inte visa sig svag. Jag såg ett program för länge sen där man på riktigt spelade upp ett samtal till 911 och skrattade sig igenom en vettskrämd kille som ringde och ville ha hjälp för att hans tjej hade bundit honom och nu slog honom. Man tog det inte på allvar. Man skrattade åt det. Tro fan att det bara är kvinnors rädsla som legitimeras och tas på allvar. Män har att förlora på att visa sig rädd, svag. Men män får heller aldrig höra att de ska vara försiktiga när de går ut.  Jag skrev om det här för några månader sen.

Därför anser jag att Nattknappen och debatten är ett typiskt tecken på ett berättigande av kvinnors rädsla. Kvinnor ska vara rädda för då har de helgarderat sig. Då kan ingen skylla på dem. De tog till alla åtgärder för försiktighet. Förutom polotröjan och att inte ta genvägen genom parken, har man nu ännu en åtgärd – Nattknappen. Trots att få våldtäkter sker genom ett överfall, trots att det är män som löper störst risk att råka illa ut.

Jag är, till skillnad från Erika, övertygad om att kvinnors rädsla är en självuppfyllande profetia. Alla småflickor får höra hur försiktiga de ska vara när de går ut, hur försiktiga de  ska vara när de träffar pojkar, hur försiktiga de ska vara när de dricker.  Om de inte får höra det av sina föräldrar, så talar samhället om det för dem. Självklart blir kvinnor generellt räddare när de växer upp. Självklart är det mer accepterat då. Sen är det naturligtvis olika från individ till individ hur rädd man är, men generellt är det mer accepterat att kvinnor är räddare än män.

Jag dömer inte den som är rädd, eller som ringer till Nattknappen. Jag tror säkert den kan fylla sin funktion, även om den bara finns i Stockholm. Men så länge allas rädsla slutligen reduceras till enbart kvinnors rädsla, så länge män och kvinnor inte får vara rädda eller orädda på lika premisser tänker jag köpa klyschan: jag vägrar vara rädd. Jag vägrar köpa den gammaldags synen som ständigt uppdateras; kvinnor är svaga och får vara rädda.  Män är starka och behöver inte vara rädda.

Kvinnan har ensamrätt på symbolen offer. Det är en stereotyp som man vet hur den ska behandlas, i medier och i uppfostringssyfte. Nattknappen är en god idé, men så länge vi vägrar se män som offer och så länge mäns rädsla är tabu, blir nattknappen inget annat än en symbol för att rädslan sitter i könet. 

Så. Jag vägrar.