Jag har förstått att de som är duktiga och ambitiösa, både vad gäller skola, arbete och fritid, också är de som är absolut ängsligast. Det är de som är kontrollfreaks och i ständigt bekräftelsebehov på att de faktiskt är duktigast. Ingen får peta ner dem från den positionen.

Jag föredrar den kategorin. För det finns en annan kategori jag avskyr. De som tror att allt ordnar sig. Dels de som åker snålskjuts på andra och har gjort sen de var små. Dels de som inte skulle kunna tänka sig att visa sig svag inför andra, som ständigt går omkring och tycker att allt är luuuugnt, men som skyller på allt annat utom sig själv när de kuggar på tentan, missar avtalad tid eller missuppfattar instruktioner.

Jag kan inte prata med såna personer. Dels för att jag har ack så stor erfarenhet av freeriders som låter mig bära hela lasset om de bara väntar tillräckligt länge. Dels för att jag har behov av att älta, oroa mig och diskutera något som är stort och svårt. Så fort man säger Shit vad svårt det här är, kan man ge sig fan på att få svaret , det fixar sig. 

Ja det fixar sig alltid, för att någon annan alltid fixar det åt dig. Det fixar sig för att du med din charm kan smita från uppgifter och åtaganden genom att berätta en bedårande historia om hur trött du var igår. Ja det fixar sig för att alla andra alltid måste anpassa sig för att du missförstod för att du inte lyssnade,  för att du alltid kommit för sent och för  att du tror att du är en ö som ingen kommer åt.  Det lärde du dig när du gick i ettan och lärarna satte den snällaste flickan bredvid dig att lösa dina problem.

Det fixar sig för att du inte vågar erkänna att du inte är så smart. För att du likt en sjuk fågel låtsas vara den starka när folk ser på. Och varför du inte blir dödad beror på att du genom åren finslipat din image och gjort den oåtkomlig.