Med anledning av det här.

Jag har aldrig varit pryd. Nej, jag börjar om. När jag gick i mellanstadiet kände jag mig alltid som en outsider för att jag inte obsessade tillsammans med mina tjejkompisar om min kropp. När jag sprang runt i omklädningsummet efter gympan i skolan, naken och dansade, förstod jag aldrig förrän flera år efteråt hur fel jag gjorde. Hur jag inte hade uppfattat kompisarnas blickar, deras signaler, normerna som styrde dem men inte mig. Jag fattade aldrig då att man skulle skyla sig för de andra, skämmas, sucka över sin fula kropp. På den tiden tyckte jag alla var tråkiga, jag tyckte killarna hade roligare i deras dusch när de skrattade, sprang runt och slog varandra med handdukarna. Varför gjorde inte vi tjejer det?

I högstadiet skulle man på gympan sitta på bänken när man hade mens, för att man inte ville duscha efteråt. Man skulle skämmas över att gå till ungdomsmottagningen och man skulle fortfarande ursäkta sin egen kropp.

Jag tyckte aldrig att det var jobbigt att köpa medel mot svampinfektion på apoteket. Jag tyckte aldrig det var jobbigt att lägga sig i gynstolen på ungdomsmottagningen, prata mens med killar, eller slänga upp ett paket med bindor på disken i affären. Problemet var att alla andra tjejer tyckte det var jobbigt. Och problemet blev alltså att jag fortfarande kände mig som en outsider. Så här ska inte tjejer känna. Tjejer ska ha svårt för att erkänna sin egen kropp som något bra. Tjejer ska vara missnöjda med sig själva, prata om vilken kroppsdel de ogillar mest på sig själv. Och tjejer ska framför allt inte springa runt nakna i ett omklädningsrum.

I dag går jag runt och ogillar att min mage inte är lika platt som innan jag födde barn. I dag går jag runt och suckar för att jag måste raka benen, fast jag inte vill. Och det är något märkligt över det hela. Samtidigt som kvinnor i det närmaste hyllar dem som inte rakar ben, bikinilinje eller under armarna. Säger you go girl, kämpa emot! Samtidigt som de gör det de vill inte vara med själva. För vad händer då? Jo då blir de onormala, då blir man den där som inte rakar benen. Den där andra. Då blir man den som är stark men som också har en massa etiketter. Hon är inte bara kvinna, hon är politik, och hon kämpar för alla kvinnors frigörelse.

Jag vill vara den där äldre damen i omklädningsrummet på träningen som slänger upp sina bröst, går naken från sin bänk till duschen och struntar i magen, fittan, brösten. Jag önskar jag levde i en annan generation. Den som lät min kropp vara naturlig utan att det skulle vara normbrytande. Jag vill inte vara politik. Jag vill inte vara den starka frigjorda kvinnan. Jag vill inte vara en etikett. Jag vill bara vara naturlig. Och det finns inte ett endaste dugg som egentligen hindrar mig från att gå topless på stranden, eller något som kastar mig i fängelse för att jag inte rakar benen. Kvinnor i västvärlden är inte ofria. Ändå beter vi oss som sådana.

Så jävla alla kompisar som lärde mig att jag var onormal. Jävla modebranschen, jävla tjejtidningar, jävla ideal. Jävla ni killar och jävla jävla ni  kvinnor som inte stödjer mig. Jävla ni som lärde mig att obsessa över det enda som är mitt. Min kropp. Och framför allt jävla jävla jag som gick på att det enda jag har ensamrätt över, har jag inte ensamrätt över.