Det går upp och ner för Kajsa på dagis. Ett par veckor har det gått hur bra som helst och hon har tagit för sig och känt sig trygg. Hon har varit kaxig och självsäker. Sista två veckorna har dock varit kärva. Hon har velat sitta i knäet hos sina lärare och hela tiden hålla dem i handen. Hur sådana totalvändningar är möjliga fattar inte jag, men så har det varit.

I fredags hade det dock gått väldigt bra igen. Hon hade varit glad och trygg. Men när vi skulle hämta henne från dagis sa hennes lärare att hon skulle behöva utvecklingssamtal. ”Nu har det gått så bra för Kajsa i dag, men under den tiden hon var så ledsen började jag fundera på om det här verkligen är rätt för Kajsa”

1. Ett sådant uttalande gör att man som förälder helt plötsligt känner att ens barn inte passar in i mallen för hur barn bör vara, alltså framåt och ta för sig. Även om de säkert försöker möta alla barns olika behov, och även om jag gillar all personal, gör sådant mig väldigt misstänksam. Normer gäller även barn. Du ska ha ett högt EQ så att du kan använda dina vassa armbågar och din sociala kompetens i framtiden, för att kunna vara någon, prestera. Kajsa motsvarar inte de förväntningarna.

2. Vad är alternativet? Att Kajsa ska stanna hemma? Att någon av oss ska sluta jobba/plugga och bara gå hemma? Att skaffa en barnflicka?

3. Kajsa behöver massor med trygghet. Massor. För att hon ska känna att hon kan bryta sig ur måste hon ha en mycket stark grund, i form av vuxna som hon lärt sig känna förtroende för. Men det måste få ta tid. Det jag känner nu, är att de tycker Kajsa är i vägen, är jobbig. Och visst kan jag förstå det. Som lärare kan man inte bara ta hand om ett barn. Men känslan av att vi måste ursäkta henne blev ännu mer påtaglig nu.

Jag tror absolut inte att de inte försöker se till Kajsas behov. Tvärtom. Och vi är väldigt positiva över lag till det här dagiset. De är väldigt personliga och välkomnande. De tar massa kort de sätter upp på väggar och skåp, som de byter ut med jämna mellanrum. På det hela taget verkar det väldigt gemytligt och mysigt. Därför har jag tagit för givet att Kajsa aldrig varit ett problem, att de aldrig funderat i banorna på om det ska vara ”rätt” eller inte för Kajsa. För som sagt, vad är alternativet? Även om jag är av uppfattningen att man inte kan ”härda” barn till att bli starka och modiga, är jag övertygad om att dagis är absolut rätt för Kajsa. Hon behöver lära sig att leva med andra barn, leva med stoj och stim. Men att lära sig det kan faktiskt ta sin tid.

Därför hoppas jag att jag överanalyserar och jag hoppas att vi på utvecklingssamtalet kommer fram till något bra. Men det utesluter inte att jag i framtiden kommer känna press på att Kajsa alltid ska vara glad på dagis. ”Är det här verkligen rätt för Kajsa?” Jag tycker inte att man ska få säga så.