Jag håller med om det här. Jag håller faktiskt med om vartenda ord. För ett tag satt jag och filade på ett inlägg om prostitution och var jag står, men det gick sådär. Jag håller så fullständigt med om att det är korkat att sätta offerstämpel på precis alla horor. Det är dessutom att rikta ljuset åt fel håll, i alla fall när det kommer till sexköpslagen. Jag vill inte att den ska hävas. Någon gång nästa år ska regeringens undersökning om vad sexköpslagen tillfört, vara färdig. Då ska det bestämmas om man ska ändra straffskalorna eller om den möjligvis ska hivas helt och hållet. Jag är helt emot att den ska hävas, eftersom den är till för de som faktiskt tvingats in i prostitution. För den kategorin finns. Men alla har inte tvingats in i det.

Och då kan man därmed inte kalla all prostitition för våldtäkt. För det är fel och det är nedlåtande. Isabella Lund är inget offer. Men det är heller inte för henne sexköpslagen är till. Jag är emot sexköp i den bemärkelsen att jag hatar på vilket sätt rätten att köpa någon, en kvinna, blir påtaglig. Jag vill inte att man ska ha den rätten. Men jag tycker inte att all sexköp är lika med våldtäkt.

Anna Svensson skriver om våldtäkt och våldtäktsoffren ”Att försöka göra identitet av en händelse är enögt.” Det är så väldigt sant, då alla ska ha en åsikt om våldtäktsoffer. Med betoning på offer. Har man blivit våldtagen ska man känna på ett visst sätt och gör man inte det så är det vårt fel. När man underblåser tänket att våldtäkt är lika med att ta någons identitet och göra denna till en VÅLDTAGEN, förstår jag varför kvinnors sexualitet anses vara hela hennes identitet. Och då förstår  jag varför föreställningen om horan och madonnan fortfarande identifierar kvinnor.  Jag kan säga så här: jag blir hellre våldtagen än mördad. Mitt liv är mitt liv. En händelse får vara fruktansvärd, men den tar inte min identitet. Den reducerar inte mig till en våldtagen. På samma sätt som att ett rån inte gör mig till ett rånoffer. Man får vara ett offer, man får må fruktansvärt. Men någon annan får aldrig tillskriva en något sådant.

Men Svensson publicerar också en kommentar i hennes inlägg om att våldtäkt aldrig heller får ses som en bagatell. Och det håller jag såklart med om. Men en kvinna måste få säga att en våldtäkt inte påverkade henne så mycket – utan att bli misstrodd, skuldbelagd eller nedtystad. Och framför allt utan att anses ”känna fel”. Här ger jag en tydlig vink till Katrine Kielos värdelösa bok Våldtäkt och romantik där hon hittar på att hon blivit våldtagen och hur hon då känner sig.  Att prata om våldtäkt innebär inte att komma med mallar och föreställningar. En debatt ska inte behöva överröstas av en elit som tycker sig ha tolkningsföreträde, för att 68-vågens problemformuleringar och ideal anses vara de rätta. (inget fel i 68-vågen, men jag hävdar bestämt att om man använder sig av samma argument i 4o år, förlorar de till slut sitt värde.)

Den som inte håller med om det här får gärna kommentera. Kan jag inte komma med motargument, betyder det att jag inte är färdig med mina omvärderingar.