Nu har det börjat hemma. Jag vill tro att min dotters fruktansvärda vredesutbrott och förmågan att inte kunna ta vare sig en motgång eller att snubbla eller att inte få sin vilja igenom, beror på att hon är lite lite snorig. Men jag fruktar att det är början på något som kommer eskalera; jävla trotsåldern.

För några veckor sen lärde hon sig att se asförbannad ut. Nyligen har hon lärt sig att uttrycksfullt säga nej. Aldrig ja. I samband me detta har vi blivit lit restriktiva med att slänga till henne en napp så fort hon blir lite ledsen. Det där är en balansgång, för även om hon blir tröstad av napp tror jag att de här vredesutbrotten är en maktkamp som hon vinner om hon får nappen. Å andra sidan kan vi ha totalt fel om den saken och så blir det här starten till hennes nya totalt uppfuckade liv med oss som föräldrar.

Mitt tålamod är lika med noll. Till råga på det måste man som förälder älska dem förbehållslöst också.

Det är vid såna här tillfällen man vill be de som går i barnatankar – att ta sig ännu en funderare.