Det här är Linda. Linda är min gamla barndomskompis. Vi har känt varann så läge jag kan minnas. Vi har lekt, spelat in band, bildat klubbar, skrivit tidningar, sovit över och tältat hos varann ett otal gånger. Vi har spelat folkmusik, vi har rest ihop, vi har bråkat och vi har haft djupa förtroliga samtal. Det var väldigt länge sen dock. Nu ses vi knappt en gång om året. Fast vi håller koll på varann via blogg, Facebook och sms. Det är långt bort men det är väldigt nära. Tack så mycket modernitet.

Linda är en av de smartaste personerna jag vet. På ett sånt där boksmart sätt. Lättlärd, lättfattad och har irriterande mycket kunskap om stort och smått. Sen är Linda enormt socialt kompetent och kan göra sig kompis med folk på tio minuter ungefär. Medan jag stammar, fnittrar och är dum i huvudet när jag träffar nytt folk, kan Linda tala om vad som helst med vem som helst.

För några veckor sen skrev jag det här inlägget. Det var menat som ett skämt. På riktigt. Jag tyckte det var roligare att skriva som jag gjorde än något i stil med ”De här byxorna är snygga, men dyra”. Linda tog mig dock på orden och gick och köpte byxorna och skickade dem på posten. Bara så där. Till en unge hon träffat kanske två gånger. Tack snälla rara Linda för en underbart gullig och fin gest! Byxorna är i fint retromanchester och hängselbyxor är något av det näpnaste barn kan ha.

Här är världens raraste byxor på världens raraste Kajsa.

DSC02903DSC02909

 Spana in retroknäppningen!