Man brukar säga att allt är politik. Det är inte sant. Det är bara det kvinnan tar i som blir politik.

Ta till exempel kvinnor och humor. Det genuint roliga, som är roligt bara för att det är roligt, skalas liksom bort för att man istället ska granska det som ligger bakom, leta efter en symbol av något slag. Det blir helt plötsligt intellektuellt. Allt ska ha en orsak. Nour El Refai är komiker och feminist. Allt ska ha en underton, så att alla, både intellektuella och vanlig publik kan sätta sig ner och dissekera strukturerna. Hur kan något bli genuint roligt när folk bara letar efter den där undertonen? Hur kan något bli roligt när man förutsätter att kvinnors humor ska vara extra intellektuell? När skrattet vid ett icke rumsrent skämt, framfört av en kvinna så totalt fastnar i halsen, för att den inte har en intellektuell, feministisk eller väldigt allvarlig underton?

Allt kvinnor gör blir politik. Jag menar inte att det inte ibland behövs, för att syna normer. Jag menar inte heller att det privata inte får  vara politiskt. Jag menar bara att det är en så fruktansvärt tydlig könsbarriär. Där män bara får vara, måste kvinnor ha en agenda. Har de inte det, blir de ointressanta, ointellektuella eller så konstruerar man en agenda.  Allt kommer tillbaka till debatten. Allt kvinnor gör ska debatteras. Både av feminister, kulturradikaler, liberaler, antifeminister…Där kvinnor vill bryta ny mark, där ska det debatteras feminism och kön och intellekt.

Ge en tomat till en man. Tomaten förblir en tomat. Lämna över den till kvinnan. Nu är tomaten ett subjekt. En symbol för något (vad är här valfritt för den med störst intellekt att problematisera allt i sin omgivning) Allt kvinnor tar i blir politik. Vare sig det är horan eller madonnan, vare sig hon vill det eller inte.

Och jag kan bli så less på det. Less på mitt eget analyserande, less på andras upphöjande eller stigmatiserande. Less på att kvinnor bara får vara epitet, men aldrig någonsin bara människor.