Jag har varit jätteledig i sommar. Det har inneburit att Kajsa bara varit på dagis i tre veckor under sommarmånaderna. Under de veckorna befann hon sig på ett helt annat dagis, då de slår ihop sommarbarnen under semesterveckorna. Det gick hur bra om helst.

I dag var hon tillbaka på det gamla stället. Där trivs hon. Men det var ledsamt i dag. Hon är ett litet känsligt barn ibland. Grinar när andra barn grinar och så vidare. Men det hade gått bra förut. Hon lärde sig hantera andra barn och hon lärde sig snabbt känna trygghet på dagis. I dag fanns jag med henne en timme innan jag gick därifrån, och under tiden jag var där tinade hon upp och gav till slut lärarna ett dunderleende. Det kändes bra och jag åkte till skolan. Men under dagen har hon inte velat ha någon lunch, hon har inte haft ro att sova och hon har bara velat sitta i någon lärares knä. Världen blev alldeles för stor igen.

Herr Kurry tror att det bara handlar om invänjning igen. Jag hoppas på det, men Kajsa har hunnit bli 19 månader nu och den här åldern brukar tydligen kunna vara känslig. Jag är rädd att hon kommer börja avsky dagis. Mitt hjärta kommer blöda varje gång jag lämnar henne där. Vad gör man om hon inte tinar upp? Vad gör man om hon vill fortsätta sitta i en vuxens knä flera timmar?

Jag vet inte om jag har förstått mig på Kajsa. I många sammanhang är hon hur trygg som helst. I affären där det vimlar av människor springer hon som en galning i gångarna och bryr sig inte om var man är. På trottoarer kan hon hur lätt som helst knalla ut mitt på gatan för att peka på en lastbil som dundrar förbi. Att ett så barnvänligt ställe som dagis, med lärare och barn och känner igen kan skrämma henne så…

När de stora tårarna rullade på hennes små äppelkinder fick jag en klump i halsen. Även om min fasta övertygelse är att Kajsa verkligen behöver gå på dagis för att lära sig ta för sig och vara bland andra barn är det inte lätt att gå omkring och tänka på att hon är ledsen och liten. Att hon säkert vill vara hemma med mamma och pappa och tryggheten. Det här var bara första dagen, det kanske går bra imorgon, men tänk om det inte gör det?

Min lilla, lilla ledsna flicka.