Ibland när jag liksom vill slappna av blir jag glad om Medium visas på tv. Det finns inget som får mig att bli så där mysavslappnad som Medium. I den serien kan man lita på att mamman och pappan är så jämställda de bara kan. På ett sånt där prestigelöst sätt. De har båda sina karriärer. De diskar sin disk. Ingen roll är speciellt utpräglad a la manligt, kvinnligt vilket är typiskt i en amerikansk serie.

Patricia Arquette som spelar huvudrollen Alison ska ha sagt att när de ville att hon skulle banta för serien, vägrade hon. Det hade varit orealistiskt att en fyrtioårig trebarnsmorsa skulle se ut som en smal nittonåring. På nätterna drömmer Alison om vilka mördare som ska sättas dit, på dagarna får hon det att ske. Hon jobbar på åklagarmyndigheten och får alltså till skillnad från Fröken Översminkad-med-söt-klänning-som-hjälper-spöken-för-att-hon-känner-att-det-är-rätt-i-sitt-hjärta-Ghost whisperer-Jennifer Love Hewitt, lön för vad hennes förmåga handlar om.

Hennes man Joe plockar upp tvätt efter ungarna, blir förbannad på Alison ibland, ställer upp jämt och syns inte i tydliga meka med bilen-scener, för att förtydliga kärnfamiljsrollen. Han har sin karriär men är alltid hemma i tid.

De kör runt i en gammal volvo och har på sig fula pyjamasar. Tryggheten är alltid familjen i den här serien.

Sen är i och för sig de tre flickorna sockersöta. Det mittersta barnet är dock inte lika sockersöt som de två andra, och hon får spela den burdusa rollen. Men ändå. Medium, en serie, totalt avsaknad på prestige, i alla fall enligt mitt icke-tvmedietränade öga.

Förresten. Min nya banner har snälla, fina Titti gjort åt mig. Stort tack!