Herr Kurry berättade för mig i dag att det kommer en period i barns liv då de blir rädda för döden. När vet jag inte, men troligen då i samband med att de förstår vad skillnaden mellan levande och död är.

Det fick mig att tänka på hur man pratar om döden med barn? Vad svarar man på frågan om vart man kommer när man är död? För en som är rädd för döden känns det brutalt ärliga svaret att man ruttnar och blir maskmat lite…ja…opedagogiskt. Himlen? Ska man prata om något man själv inte tror på för barnet? Det här är svårt. Jag tror det är svårt för att döden och barn är ett lite kontorversiellt ämne. På samma sätt som barn och sex säkert kan vara jobbigt att prata om. Hur mycket tål barn? Hur mycket ärlighet behöver barn? Hur mycket ska man lurva in dem i bomull?

Att döden handlar om att inte längre finnas, det är min tanke. Jag tror inte på nån egentlig själ. Andar och spöken tror jag på när jag ser ett. Himlen är så fullständigt utom min livssyn att det bara skulle kännas förljuget att prata om en sådan med mitt barn. Liv efter döden är inte heller något jag tror på. Döden är för mig att sluta leva. Det närmsta man kan komma en död människa är dess minnen. Å andra sidan minns jag hur rädd jag var för döden när jag var liten. Inte så liten kanske. Vid elvaårsåldern fick jag något slags hypokondrianfall och minsta lilla smärta jag hade trodde jag var cancer. Men jag minns aldrig att jag tröstade mig med himlen, eller liv efter döden heller. Var det det som gjorde min rädsla större?

Och då kommer vi tillbaka till ursprungsfrågan. Hur pratar man om döden med barn?