”Min berättelse om mamma är ett verk av kärlek, omtanke men även ilska och oförståelse. Vår relation har varit bra, men de har inte varit en dans på rosor. Vår väg har kantats av en massa skit, en massa bråk, men också så fantastiskt mycket värme och lycka. Här är min berättelse om min mamma.

När jag var liten var det lågkonjunktur i Sverige. Varslen stod som spön i backen. Min pappa klarade sitt jobb och mamma pluggade vid den här tiden till journalist så det led ingen nöd på oss. Däremot var det en mörk tid i Sverige. Depressioner och misär var många familjers öde och trots att det slutligen kom ljusare tider tror jag det präglade allas våra liv i årtionden.

Men mamma var idealist. Hon trodde på godheten. Jag tror hon önskade sig en egen liten bubbla där hon kunde samla alla hon tyckte om, till ett liv i paradiset, ett lyckligt liv, ett änglamarksliv. Men det fanns ju inte. Istället kämpade mamma för rättvisan. Feminist började hon titulera sig som i tjugoårsåldern och hela min uppfostran har präglats av feministiska värderingar. Hon har berättat för mig hur mycket hon led av könsuppdelningarna på barn. Problemet med mamma var att hon ville att den feministiska uppfostran med hennes värderingar skulle ske så naturligt som möjligt. Idén var ju god, men jag märkte ganska tidigt hur det faktiskt inte var naturligt alls. Jag märkte hur hon försökte få mig att inte leka med barbies, hur hon ville att allt, precis allt skulle vara könsneutralt. Och jag håller med henne i dag om det. Men som barn testar man gränser, man gör små uppror. Jag gjorde allt mamma inte ville att jag skulle göra. Hon tittade med ledsna ögon på mig när jag vrålade mig till ett rosa rum, med puttinutt och kitsch och barbieplanscher.

När jag blev tonåring blev jag ännu mer rebellisk. Jag minns ett samtal vi hade. Hon berättade för mig hur hon så gärna ville att jag skulle bli busig, rebellisk och gå emot så  många normer det var möjligt. Samtalet gjorde mig arg. Var jag hennes lilla projekt? Ett föremål för hennes ideal och värderingar? En trofé för en kamp bara hon förde? Jag försökte förklara det idiotiska i att vilja göra mig till en rebell, men att försöka indoktrinera mig till att bli en sådan på hennes villkor. Bli det hon inte var. Hur rebelliskt var det? Så visst rebellerade jag. Men inte mot den samhällsnorm hon önskade. Jag rebellerade mot mamma. Jag blev en snäll tjej. En duktig tjej. En tjej alla tyckte var söt. Det stod mamma upp i halsen.  När jag och mamma hade ett av våra bråk hävde hon ur sig att hon hoppades jag skulle bli lesbisk. Så att jag kunde röra om lite i den ”heteronormativa jävla tråkgrytan” som hon uttryckte sig. Jag skrattade henne rakt upp i ansiktet. Hon var ju en ganska stor del i den själv. Varför skulle jag göra annorlunda? Mamma hade förlorat greppet om mig. Jag såg hennes förtvivlan. Jag hatade henne ett tag. Tror jag i alla fall. Jag hatade att hon försökte ge mig ett gott självförtroende på fel sätt.  Hur hon berömde varje steg jag gjorde. Hur hon talade om för mig vilken stark och modig och smart tjej jag var. Men jag blev bara kvävd av det. Jag kände mig otillräcklig när jag upptäckte att jag hade brister. Att jag inte var den smarta och starka tjej mamma alltid sagt att jag var. Tanken var så god, mamma ville mig allt väl, men jag kvävdes.

Men jag blev äldre. Insåg hur bra jag egentligen haft det. Hur mamma och pappa gjorde allt för att jag skulle få ett bra liv. De offrade så mycket för mig. Mamma hade förhoppningar om att bli en inflytelserik debattör. Hon förblev reporter, hon var en bra sådan, men hennes rädsla att våga satsa, att våga misslyckas, stoppade henne på vägen. Hon skrev artiklar för olika sajter och tidningar, men allt var en enda pk-röra som inte tog henne någonstans. Fast vi hade det bra. Jag upptäckte min skrivartalang. Mamma var överlycklig. Hon talade ofta om för mig att har man en talang ska man ta tillvara på den. Jag minns de orden, jag var fast besluten att bli något. När jag var tjugotvå förstod jag mammas ständiga prat om att snälla flickor inte kommer någon vart. Nog för att jag är mer realistisk och har fötterna på jorden än mamma, den biten hade hon rätt i. Jag flyttade till London i några år, prövade mina vingar, pluggade till journalist, insåg att snälla flickor var som mamma. Som inte vågade. Jag insåg att jag vågade. Jag blev journalist jag också. Mamma var stolt. Och jag är orättvis när jag säger att mamma inte vågade. När hon började plugga så vågade hon satsa på en dröm hon haft sen hon var liten.

De sista tio åren i hennes liv var mamma bitter. Hon fräste på ungdomar som inte betedde sig som de skulle. Hon glömde liksom bort alla de där värderingarna om uppror hon hade som ung. Och det är ju klart. Hon ville fortfarande att ungdomar skulle rebellera på det sätt hon tyckte de ska rebellera.

Vad blev det av mig? Vad ärvde jag av mamma? Jag ärvde hennes skrivlust. Jag blev journalist. Jag ärvde hennes drag att vilja vara annorlunda. Göra allt tvärtemot. Jag ärvde mammas drag om förståelse för alla slags människor. Tolerans för att vilja göra precis det man vill. Jag ärvde hennes heta temperament. I dag är jag chef för en stor nyhetssajt och planerar att fortsätta vara det i alla fall några år till. Mammas feministiska värderingar kom med åren till mig. Jag titulerar mig inte som feminist. Vi har kommit långt med jämställdheten i Sverige i dag. Kanske inte på det sätt mamma önskade. När sexköpslagen revs upp grät mamma i flera dagar.  Blockpolitik var inte hennes grej, och med åren har det gått som hon förutspått. Blockpolitik är i dag något som är som bekant helt och hållet på väg bort. Småpartier och storkoncerner styr i stort sett Sverige. Småorganisationer har stort inflytande och den liberalfeministiska vågen har fått stor genomslagskraft genom dessa småorganisationer. Jag välkomnar det. Mamma skulle inte förstå det tror jag.

Min mamma har varit guld för mig. Det tog tid att förstå. Det tog tid att smälta vad hon ville med mig. Mamma gjorde misstag jag inte ska göra om med mina två döttrar. Kanske sitter de när jag är gammal och berättar om de misstag jag gjorde. Men det är så livet är. Ingen är felfri. Det viktigaste är att man gör något av sina drömmar.

Mamma dog av ålderdom för ett år sen. Saknaden är enorm. Jag var noga med att prata ordentligt med henne innan hon dog. Hur stolt jag var över henne, att hon hade fasta principer.  Hur jag älskade hennes humor, att hon alltid bjöd på sig själv, hur mycket vi busade när jag var barn. Hon gjorde så gott hon kunde. Jag ångrar ingenting. Jag har fått allt sagt. Vila i frid, lilla mor.

Kajsa Linder”