Jag får ångest av sånt här. Hemska bilder målas upp i huvudet. Ensam, skrikande, gråtande ettåring. Inte en bebis, utan ett barn som förstår saker och ting. Och kan inget göra.

Vid såna här tillfällen vill jag väldigt gärna tro på himlen. Att den lilla flickan har det bra mycket bättre där hon är nu än tillsammans med sin pappa som glömmer bort sitt eget barn. I flera timmar. Så att det dör. Att det sista hon fick uppleva inte var 7 timmars ensamt helvete.

Ångest. Ångest i sommarvärmen.