I dag stod jag på ett torg och fotograferade ett gäng högskoleelever som spelade blåsorkester. Fram kommer en man, stor som ett hus och med sin redan grova bullriga basröst skriker han i örat på mig:
– Vart ligger Ur & Penn! JAG MÅSTE TILL UR & PENN!
– Eh, jag vet inte, svarar jag.
Mannen vänder sig mot resten av folkmassan och skriker desperat:
– VAR LIGGER UR & PENN?! ÄR DET INGEN SOM VET VART UR & PENN LIGGER?! VA?! UR & PENN!!!
Ingen hinner svara, döva och chockskadade tittar vi efter den desperata mannen när han skyndar vidare utan att få svar.

Men jag förstår känslan. Alla har vi väl haft den där desperata känslan av att om jag inte får ett smycke snart så dör jag.