Jag försöker engagera mig i EU-valet. Aningen halvhjärtat men ändå. Det finns ingenting som stör mig så mycket som partipolitik. Jag tycker allt som har med exempelvis opposition att göra är ren lobbying och martyrskap, trots att det kanske är vad som behövs för att skapa debatt.

Jag har aldrig orkat eller velat ta ställning till ett speciellt parti; jag tycker helt enkelt att allt luktar bull. Allt är bull. Ingenting är äkta. Och är det äkta så går det inte att svara på om dess ställningstagande eller ideologi är den rätta vägen eller om det över huvud taget fungerar. Och jag vill ha alla korten på borden, tänk så enkelt allt hade varit om allt bara var svart eller vitt? Hur ska man ta ställning till något om man tycker att två argument som står på helt olika sidor och motsäger varann – funkar båda två? Hur ska man rösta då? Hur ska man göra om man delar hälften av ett partis eller en ideologis uppfattning, och sågar den andra hälften av samma parti?

Är det kanske så att partipolitiken är hopplöst ute och verkningslös? Det hoppar ju upp fler och fler partier vars syfte är att driva en enda fråga, är det kanske den vägen vi ska gå? Fast hur gör man då? Skräddarsyr sitt eget partiprogram som man röstar på utifrån tio olika frågor?

Jag tror liksom inte partipolitik. Jag är ganska säker på att är man inkörd på säg Miljöpartiet så kan man inte se till nya åsikter eller ideologier, utan håller benhårt fast vid sitt eget. För att det är lättare att köpa ett färdigt paket än att skräddarsy ett. För att människan fungerar så, människan är ett djur som krampaktigt håller fats vid sin flock för att få tillhöra en identitet.

Jag är feminist. Men jag är ingen rödstrumpa. Jag röstade blått i förra riksdagsvalet. Men jag är ingen liberal.

Kalla mig förvirrad. Det är precis vad jag är, eftersom jag vägrar ta ställning till vissa frågor. Och jag vägrar gå med på att en åsikt prompt måste höra till ett block eller ideologi. Kanske är jag naiv men jag tycker vi borde vara modernare än så.